– Det är väldigt tragiskt att det tog så lång tid innan jag fick min diagnos.
Men har du inte anat själv att det var något som inte stod rätt till?
– Nej, jag har sett mig själv som normal. Det är alla andra det varit fel på. Men i skolan var jag till exempel så störig att jag fick sitta i ett eget klassrum. Man borde väl anat då, men adhd ”fanns” väl knappt på den tiden.
– Nina har varit på mig i några år och sagt att det är något som inte stämmer, att mina tillkortakommanden måste bero på något.
Det var nära att Dan blev utredd för adhd för snart tre år sedan.
– Vi gick i parterapi och Nina berättade för mig att terapeuten hade sagt att jag hade drag av adhd. Jag blev fly förbannad och ifrågasatte hur hon kunde sitta och säga så. Men för Ninas skull gick jag med på att inleda en utredning. Jag var där två gånger och kände att det där var bara ”bullshit” och att jag var normal. Så jag slutade gå dit.
– Nina blev förstås grymt besviken på mig och i dag är jag väldigt ledsen att jag inte gjorde som hon sa. Då hade vi inte suttit här i dag. Då hade jag fått min diagnos och medicin som hade hjälpt mig.
Nina bryter in igen och pekar på att maken hade en ”gammeldags” syn på adhd som säkert spelat in.
– Jag förknippade adhd med att vara dum i huvudet. Jag kände en skam över att jag skulle vara annorlunda. När jag skulle utredas var jag jätterädd för att det skulle stå svart på vitt att jag var trög och ointelligent. Men så visade det sig inte alls vara.
Du säger att du haft svårt att fungera på kvällstid – men de flesta handbollsmatcher spelas ju på kvällstid?
– Men då har jag legat och vilat nästan hela dagen.
Sedan är det inom handbollen han alltid känt sig trygg.
– Det enda stället jag fungerar till 100 procent är på handbollsplanen. Där har jag alltid varit fokuserad. Det är det positiva med adhd:n – att jag alltid kan skärma av på planen. Jag hade aldrig kunnat prestera så bra under så lång tid under de förhållandena utan min adhd – på så vis är den min superpower.
Självmedicineringen må ha gjort att han fungerade bättre i vardagen på hemmaplan. Men det gjorde honom till en sämre målvakt. Han märkte snabbt att han inte kunde hålla sin vanliga nivå, som gjort honom till ligans bäste målvakt under flera år.
– Det bryter ner en fullständigt. Jag kanske blev pigg på kvällarna men jag blev allt tröttare dagen därpå. Det påverkade mitt spel kopiöst. Jag har aldrig varit en sämre målvakt och mer sliten.
Under många år bedövade Beutler sin adhd, som alltså ännu inte var diagnosticerad då, med alkohol.
– Under min tid i Tyskland fanns det en stark alkoholkultur. Framför allt i Hamburg, men också i Flensburg. Det var väldigt öppet med alkohol. Man tog en öl i omklädningsrummet efter nästan varje träning, som en handbollens AW. Jag tror det är annorlunda i dag.
Men för cirka tre år sedan kom han till en vändpunkt.
– Vi hade varit på fest och jag blev väldigt aggressiv här hemma mot Nina, inte handgripligen men verbalt. Nina filmade mig och när jag sedan såg filmen insåg jag att nu kan jag inte dricka alkohol mer.
Varför har du stannat kvar vid hans sida, Nina?
– En jättebra fråga. Men kärleken har varit stark hela tiden. Hoppet är det sista som överger en och någonstans kompletterar vi varandra. Men visst, jag har tagit slut och varit sjuk i perioder, säger hon.
– Men även Dan och jag är ett lag, och som han stått vid min sida genom mycket så ger jag inte upp på honom. Dan är oerhört stark som person och har stått rakryggad i denna vändningen i livet på ett fantastiskt sätt, utvecklats och hållit motivationen uppe hela tiden.
Ur tidskriften Sturmerfaul