Kategoriarkiv: Relationer

Att leva med en partner med ADHD

För dig som lever med en partner med ADHD kan vardagen vara extra spännande och fartfylld. Samtidigt är det vanligt med konflikter och det är lätt att hamna i negativa cirklar. Hur kan du som partner stötta? Vad är viktigt för att få relationen att fungera? Några svar får du i den här artikeln.

Hjälp din partner planera vardagssysslorna

En viktig del av livet tillsammans är att få vardagslogistiken och sysslorna i hemmet att fungera. Vem handlar? Tar hand om tvätten? Klipper gräset? Lagar middag? Tar barnen till fotbollsträningen?

Att skapa en fungerande fördelning av vardagssysslorna kan leda till konflikt i alla relationer men är ofta extra knepig om ena parten har ADHD. En del av funktionsnedsättningen är ju problem med organisation och igångsättning, med följden att personen som inte har ADHD får mycket ansvar och börda.

Ett bra sätt att motverka snedfördelning är att strukturera vardagen på ett tydligt sätt. Som partner behöver du sannolikt vara drivande i arbetet och stötta sin partner med ADHD genom att återkommande ta upp familjens planering.

Till exempel kan det vara bra att ha ett planeringsmöte varje söndag då ni tillsammans går igenom vad som ska hända under veckan. Gör ett tydligt veckoschema med aktiviteter och fördela ansvar så att ni är överens om vem som ska göra vad. Sätt upp schemat väl synligt i hemmet – men lika viktigt är att din partner med ADHD för in sina aktiviteter i den egna kalendern och jobbar med alarm eller andra typer av påminnelser för att säkerställa att de blir av.

Undvik tjat och prioritera kärleken!

Grunden för en fungerande parrelation är att trivs i varandras sällskap, vara kärleksfulla mot varandra och visa respekt och förstående. Har din partner ADHD är det lätt att fastna i kritik och tjat. ”Att din mobil alltid är urladdad!” ”Jag fattar inte att du missade betala räkningen!” ”Glöm inte att du nattar barnen ikväll.”

Följden blir att din partner känner sig anklagad och kritiserad och att relationen präglas av missnöjde.  Det är viktigt att undvika! Välj dina strider och försök så långt som möjligt att inte ha en kritiserande hållning – negativ kritik leder ändå sällan till verklig förändring. Mycket tjat och påminnelser går att undvika genom att jobba förebyggande och skapa struktur för vardagssysslor som vi beskrev ovan. Sätt ribban på en nivå som ni klarar av och acceptera att vissa beteenden hos din partner inte går att ändra. En god strategi är att så ofta som möjligt bekräfta din partner och visa uppskattning för det som faktiskt fungerar – uppskattning kan ingen få för mycket av, med eller utan ADHD!

Utdragna konflikter tär på alla relationer. Låt det inte gå för långt. Ta professionell hjälp om ni behöver, till exempel genom parsamtal hos familjerådgivningen som erbjuds i alla kommuner. Prata med varandra efter en konflikt och gör en plan för hur ni kan agera nästa gång en liknande situation uppstår.

Nå fram

En kärnproblematik vid ADHD är problem med uppmärksamheten. Det kan självklart kännas frustrerande om din partner sällan ”orkar” lyssnar klart när du berätta något viktigt och ständigt fladdrar iväg i tanken. En tröst är att påminna sig om att mönstret beror på diagnosen – inte på ett ointresse för dig.

Du kan också optimera dina förutsättningar att nå fram. Ta bort distraktioner innan du börjar kommunicera – att släcka ner skärmar gör ofta stor skillnad. Se också till att ordentligt påkalla uppmärksamhet och ha gärna ögonkontakt. Detta kan dock vara klurigt. En del personer upplever nämligen att de lyssnar bättre om de samtidigt är sysselsatta med något som inte kräver mental ansträngning, till exempel spela Candy Crush, skrolla flödet eller klottra på ett anteckningsblock.  Var lyhörd för hur just din partner fungerar.

Och ibland måste du kanske acceptera att din partner inte förmår lyssna, till exempel om ni är i olika rum eller om hen just kommit hem efter en långa arbetsdag. Återigen, det handlar om diagnosen – inte om dig.

Från https://adhdcare.se/

ADHD-symptom hos män visar sig annorlunda än hos kvinnor

Män med ADHD är mer benägna att få känslomässiga utbrott som drivs av ilska över verkliga eller upplevda förolämpningar.

Som vuxen man med ADHD kan jag bli känslosam snabbt och ofta av till synes relativt obetydliga anledningar. Jag kan vara omogen och oansvarig. I flera år har jag skämts över bristen på framgång i mitt yrkesliv. Jag har lärt mig att bland annat dessa egenskaper är mer uttalade hos många män med ADHD än hos deras kvinnliga och neurotypiska motsvarigheter.

Det har inte skrivits så mycket om att män med ADHD ofta upplever sin diagnos på andra sätt än kvinnor. Med andra symptom och att de tar sig uttryck på andra sätt. Visst, de flesta av oss vet att hyperaktiva pojkar är mer benägna att få diagnosen än ouppmärksamma flickor. Men människorna i våra liv behöver verkligen förstå de skillnader som vuxna män med ADHD upplever. Här är exempel på hur jag tror att ADHD visar sig olika hos könen.

Vanliga ADHD-symtom hos män

Försenad känslomässig utveckling.

Forskning har visat att män mognar långsammare än kvinnor, och detta verkar särskilt sant för män med ADHD.

Vara snabb på att bli arg.

Medan flickor tenderar att internalisera känslor, är pojkar mer benägna att externalisera sina. Det är därför pojkar med ADHD oftare även har ett inslag av Trotssyndrom (oppositionell trotsstörning ODD) som är ett mönster av argumenterande, trotsigt, olydigt och ibland fientligt beteende och upplevs som samarbetsovilliga. I vuxen ålder är män med ADHD mer benägna att få känslomässiga utbrott som drivs av ilska över verkliga eller upplevda förringelser.

Motstånd mot att söka en diagnos.

Under mina många år av ADHD-coachning har jag stött på otaliga kvinnor som kämpar med sin mans eller unga vuxna sons motstånd att söka eller acceptera en ADHD-diagnos eftersom de fruktar störningens ”stigma”. I deras manliga värld är det att erkänna en svaghet. Föga överraskande är de flesta av mina kvinnliga följare på sociala medier de som mest aktivt strävar efter att förstå ADHD på uppdrag av sina män, sina barn och sig själva.

Bristfällig karriärutveckling.

Det här härrör sig delvis från den sociala konstruktion som fortfarande förväntar sig att män ska vara hushållets överhuvud och den främsta familjeförsörjaren. När en man med adhd inte kan prestera optimalt i eller framgångsrikt behålla sitt jobb (som var fallet för mig i många år) kan skammen och skulden vara förödande. Många sociala interaktioner startar med ”Vad jobbar du med?” Med andra ord, vad är ditt värde? När du inte är stolt över vad du gör, eller hur bra du gör det, känner du skam och pinsamhet.

Hur kan män hantera sina ADHD-symtom på ett bra sätt?

Män med ADHD behöver en säker plats att dela med sig av sina utmaningar på, en stödgrupp med människor som delar liknande utmaningar. Att känna sig hörd och lära sig nya idéer för hur man klarar av att hantera sina känsloutbrott kan vara mycket tröstande. Mindfulnessträning och träning kan också hjälpa till att stabilisera humöret och tygla känslor. Jag rekommenderar även alla att arbeta med sin partner, och kanske en terapeut, om kommunikationsstrategier för att kontrollera utbrott innan de inträffar.

Jag har märkt att genom att förstå vanliga ADHD-symtom hos män, och arbeta med att hantera dem, har hjälpt mig att bli mer effektiv i mitt liv som vuxen med ADHD.

// Alan P. Brown, ADHD-coach

Fritt översatt från www.additudemag.com

-Jag är överkänslig mot kritik!

Att vara överkänslig mot kritik kan vara rejält utmanande, speciellt för de viktigaste och närmaste relationerna. Det här är en berättelse från en vuxen med ADHD som berättar hur det kan se ut från dennes håll. Vad som kan hjälpa att lindra och läka när den här känslan av kritik tar överhanden.

Jag känner mig personligt attackerad både mer och oftare än de flesta gör. Till och med själva tanken på att jag skulle kunna bli kritiserad kan förlama mig och när den känslan kommer över mig blir jag svår att lugna. Jag blir svår att leva med.

Jag står tvärs över rummet och stirrar på min man. Jag bara stirrar utan att blinka, med munnen som ett rakt streck och fixar honom med min blick. Han säger åt mig att sluta och att jag inte kommer någonstans med det här. Han säger att jag bara måste acceptera att jag skrek för mycket på barnen för att jag var stressad. Det är okej, alla gör det ibland.

Jag erkänner att jag gjorde det och känner mig skyldig och ledsen över det. Och jag ber om ursäkt till barnen. Det är över och bara att gå vidare. Men, eftersom jag förutom min ADHD också är extremt överkänslig mot kritik och mot att bli avvisad, kan jag helt enkelt inte släppa det.

-Sluta stirra, säger han. Sluta. Bara sluta. När du känner dig så där upprörd är det bara att gå därifrån.

Jag kan bara inte sluta. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer kunna förändra eller åstadkomma någonting men jag är så arg just nu att jag rasar inombords. Det är en sak för mig att säga att jag känner mig ledsen och skyldig. Men när han säger det och håller med om att det jag gjort är fel säger han att jag är en dålig förälder. Han säger att jag är en hemsk förälder som tappade kontrollen. Han säger att jag inte borde skaffa barn. Han säger, när han säger åt mig att gå därifrån, att det vore bättre om jag inte var i närheten av mina barn.

Naturligtvis säger han inte någon av dessa saker. Men jag hör dem. Jag hör dem som om han skriker dem åt mig. Jag känner dem som ett slag i magen. Jag har extremt svårt att ta emot någon som helst typ av kritik. Jag vet och förstår att ett bra äktenskap bygger på ärlighet vilket ibland innebär mild och konstruktiv kritik från din make. Men jag kan bara inte ta det. 

Ibland när min man kommer med förslag för familjen bara kryper det i mig. Till exempel ett så ofarligt och enkelt förslag som att vi kanske skulle låta vår yngsta dotter börja spela fotboll. Eller om vi kanske skulle åka på en utflykt på lördag och ta med picknick.

Även om jag skulle vilja svara honom och prata vidare om det så kan jag inte prata om sådana vardagliga saker som en rationell person i just det ögonblicket. Jag är alldeles för upptagen med att känna mig avvisad och ensam. Jag bara sluter mig. Jag slutar prata, korsar armarna och känner mig som världens sämsta person för att jag inte tänkt på detta tidigare.

Jag kan förstå att jag överreagerar när min man frågar något så enkelt som om jag vattnat våra växter. Han bryr sig egentligen inte så mycket om dem utan försöker kanske småprata lite som man gör i ett gemensamt hem. Men jag hör något mer än själva frågan. Jag hör: -Du är oansvarig. Jag hör: -Du tar inte hand om dina saker. Och jag känner hur ilskan stiger och svarar argt: – Självklart gjorde jag det! Jag vattnar väl alltid vår trädgård?

Han blir lika förvånad varje gång. -Vad sa jag? Vad är fel? Har du haft en dålig dag? Mår du bra? Och det utvecklas till en kamp. Jag väljer bråk, för att det är enklare.

Min psykolog förklarar det med att vi ofta bråkar med dem vi älskar för att vi egentligen är sårade och arga på oss själva. Vi vill få stopp på ilskan som klöser runt i vårt inre. Om vi ​​kan bli arga på någon annan kan vi avleda ilskan så den går utåt och plötsligt gör det inte lika ont. Eller åtminstone känns det annorlunda på ett sätt som inte känns så skadligt och trasigt. Vi blir arga och besvikna på vår partner istället för på oss själva.

Det här beteendet kan verkligen förstöra ett förhållande. Men som tur är vet min man att jag gör på det här viset, han har synat mig och går iväg, ut ur rummet. Jag har haft för vana att både följa efter honom och fortsätta bråka (om barnen inte är i närheten) eller falla ihop i en pöl av tårar. Då först kan vi gå in i ett konstruktivt samtal.

Ibland kan jag bita ifrån med syrliga kommentarer bara för att jag hör att han säger saker som han inte säger. Han kan till exempel säga -Herregud, jag måste verkligen gå ut och skotta snö nu. Det jag hör honom säga är att jag är lat som inte gjort det tidigare så jag svarar argt: -Ja jag skulle verkligen ha försökt klämma in det mellan att jag åt mina praliner och tittade på Netflix.

Jag förstår att detta inte är ett konstruktivt sätt att hantera livet och speciellt inte bra i en nära relation. Som tur är så är han förstående och hugger oftast inte tillbaka på det betet längre. I efterhand kan jag se att min kommentar både var onödig och dum.

Nuförtiden har jag också lärt mig att det är betydelsefullt att jag säger förlåt när jag kommer på det. Betydelsefullt för honom.

 

 

Behovet av drama

ADHD-hjärnan längtar efter att bli stimulerad och kan dra igång ett drama med personer i sin närhet bara för att få till en aktivitet i hjärnan. Nästa gång du kommer på dig själv, eller din partner, med att ha hamnat i någon av dessa vanliga fällor som beskrivs här nedan – ta ett steg tillbaka och utvärdera.

Många individer med ADHD skapar onödigt mycket drama i sina liv när de söker ett sätt att öka adrenalinet för att stimulera de frontala loberna i hjärnan. Det här görs varken frivilligt eller medvetet utan drivs av ett grundläggande behov hos ADHD-hjärnan. De flesta förnekar att de har ett sådant beteende, men detta är återkommande när man hör de historier närstående till personer med  ADHD berättar om. Även personer med olika typer av ADHD berättar om det själva. Låt oss titta på några av dessa situationer, så du kan se när du fastnat i fällan och dragits in i det spelet:

Låt oss ha ett problem!

Många personer med ADHD använder sig av andra människor för att få den kick de behöver för att stimulera hjärnan. Det gör de genom att göra andra upprörda och till slut att få dem att bli mer eller mindre tokiga. Man kan ofta höra familjemedlemmar till individer med ADHD säga: – Jag är så trött på att slåss med min bror (syster, mamma, son). Han (hon) måste alltid ha ett problem att diskutera och det slutar alltid med att vi blir osams.

Det finns en anledning till att personer med ADHD spelar det här ”spelet”, när ADHD-hjärnan inte har tillräckligt med stimulering letar den efter sätt att öka sin aktivitet. Att vara arg eller negativ har en omedelbar stimulerande effekt på hjärnan. När man blir upprörd producerar kroppen ökade mängder adrenalin, vilket ökar både hjärtfrekvensen och hjärnaktiviteten.

Jag slår vad om att jag kan få dig att skrika på mig

Många med ADHD är mästare på att få andra personer att skrika och bråka. Det beteendet ger individen med ADHD en omedelbar adrenalinrush men kan också leda till allvarliga konsekvenser för alla inblandade. Det är inte helt ovanligt att det leder till skilsmässa, slagsmål i skolan eller sparken från jobbet. Det här beteendet är varken planerat eller medvetet. Individen med ADHD känner av när det finns en sårbarhet hos andra och ger sig på den tills det ger resultat.

När man uppmanar närstående att bli mindre reaktiva när de uppmärksammar det här beteendet kan det hända att individen med ADHD istället ökar det dåliga beteendet. Det verkar som om det får helt motsatt effekt när andra blir mer toleranta. När man inte längre kan få adrenalinilska rusar man efter det med full kraft istället.

Jag tycker om att säga vad jag tänker

Ofta säger individer med ADHD att de är brutalt ärliga och bär med sig den egenskapen som om den vore något bra. Det brukar dock visa sig att brutal ärlighet sällan hjälper, relationer med andra människor kräver taktfullhet. När man säger det första som man kommer att tänka på kan man istället skada en relation och såra någons känslor.

Det är ditt fel!

Detta ADHD-beteende kan vara det som skadar en relation som mest.  Här resonerar individen med ADHD som att han eller hon inte är alls ansvarig för problemen i sitt liv. Allt är någon annans fel. De som har det här beteendet presterar inte ordentligt i skolan, på jobbet eller hemma på grund av den elaka chefen, den ineffektiva läraren eller den elaka familjemedlemmen. När man klandrar någon annan för sina problem blir man ett offer och har gett upp makten att ändra någonting.

Motstånd verkar öka adrenalinet i ADHD-hjärnan.

Vissa personer med ADHD är argumenterande och oppositionella mot mer eller mindre alla människor i sina liv. Den första reaktionen på alla frågor är ”nej.” Om man frågar någon med ADHD om hur många gånger, av tio, när någon närstående ber dig om något kommer du att göra det första gången utan att argumentera? Många av dem säger ”Kanske två eller tre gånger av 10.”

Jag säger tvärtom mot vad du säger

Individer med det här beteendet säger alltid emot, vare sig de tror på motsatsen eller inte. Om du säger till din partner med ADHD att han inte lyssnar på dig så förnekar han det och säger att du inte lyssnar. Om du säger att köket är stökigt säger han att det inte är det. Behovet att vara tvärtom och förneka verkar större än sanningen.

Mina tankar är mer hemska än dina

Många individer med ADHD är experter på att hitta negativa tankar och fokusera på dem under långa perioder. De verkar behöva negativiteten för att generera den mentala styrka som krävs för att få ett jobb gjort. En framstående hjärnforskare, Mark S. George, M.D., har påvisat att negativa tankar har en stimulerande effekt på hjärnan medan positiva tankar drar ner hjärnaktiviteten.

_______________

Det första steget för att eliminera de beteenden som beskrivs här ovan är att inse att man som närstående medverkar till att spela det här ”spelet”. Då först kan man försöka göra något åt det.

Fritt översatt från https://www.additudemag.com/too-much-drama-relationships/

 

På högvarv – att leva med ADHD

Utdrag ur boken På högvarv – att leva med ADHD av Mikael Ressem.

I takt med att livet förändrades så ändrades också sammanhangen och i och med det förändrades kraven på vad jag skulle klara av. När jag fick barn  förändrades livet till en vardag som fylldes med dagishämtningar, veckoplaneringar och rutiner. Det var då jag fick problem.

Att plötsligt börja se sin egen del i problem som hade uppstått genom livet är inte lätt. Det kräver mycket mod och det kräver att man öppnar upp sig för sig själv och ser ärligt på sitt sätt att vara. För mig var det en smärtsam process, ett långsamt uppvaknande till att bli medveten om hur dåligt vissa delar av mitt liv faktiskt fungerade. men på samma gång var de en början till att få ett bättre liv.

Jag vet inte om det är ett utmärkande drag för ADHD eller om det bara gäller mig men det finns ett mått av grandiost beteende som vilar någonstans inombords. Ett sorts svagt storhetsvansinne där gränserna för vad som är möjligt suddas ut. I vissa sammanhang är det bra att ha känslan av att kunna allt, även sådant som man absolut inte kan. I andra situationer är det helt förödande.

Om man dessutom inte har förmågan att bedöma risker och konsekvenser, eller helt enkelt nonchalerar dem, så blir resultatet ofta förödande. Jag har en del vänner som fungerar ungefär likadant, och det vi har gemensamt är att vi på var sitt håll faktiskt har nått rätt stora framgångar. Men för ingen av oss har det varit en spikrak väg uppåt och för mig har fallen och svackorna ibland känts så djupa att jag inte kunnat se hur jag ska resa mig igen.

Tecknen på vuxen-ADHD är väl uppenbara?

FEL!! Men tecken på vuxen-ADHD visar sig väl i början av relationen? Tja, inte det heller direkt… Ibland är det förstås så, speciellt om din partner är runt 30 år eller yngre eftersom de senaste årens medvetenhet kring dessa frågor och ADHD har ökat. Det har inneburit att fler av dagens unga vuxna med ADHD utreddes och diagnostiserades för länge sedan.

Låt oss anta att de därför fått rätt utbildning och behandling. Det skulle innebära att de sedan går in i relationer fullt medvetna om sina styrkor och utmaningar och har anammat goda kompenserande strategier. Men det är ett ganska stor antagande och en rätt vild gissning. Många andra med en barndomsdiagnos tror att de bara ”växte upp” ADHD, kanske de aldrig försökt med medicinering eller slutade med det när de flyttade hemifrån.

För de flesta respondenter i en AHDH-partnerundersökning som gjorts var deras ADHD-partner dock 30 år och äldre när de gjorde undersökningen 2004 eller 2006. För dem flög ADHD länge långt under radarskärmen – ibland i årtionden. Missuppfattningar om vad ADHD är – och inte är – kan visa sig vara ett stort hinder för att känna igen tecken på ADHD hos vuxna.

Nedan hittar du en lista med sådana missuppfattningar och som förhoppningsvis kan bringa lite mer klarhet i vad AHDH är och kan vara.

Respondenterna i undersökningen betonar tre viktiga punkter
  1. De hade känt sin partner länge innan de misstänkte ADHD. Det berodde främst på att de visste väldigt lite om ADHD och att det mesta de visste var fel.
  2. De hittade kunskap av en ren slump via en webbplats, artikel eller bok. Vid sällsynta fall kunde en terapeut komma med ledtrådar när det gått så långt att man sökte hjälp för depression eller utmattning. Inom den traditionella sjukskrivande vården kände man inte igen symptomen. (Om de gjorde det nämnde de det inte.)
  3. De önskar att de hade känt till vuxen-ADHD tidigare. Okunnigheten kostade dem och deras familjer mycket  smärta, ångest och ibland även pengar.
Fakta om undersökningen och respondenterna:
  • De flesta respondenter rapporterade att deras ADHD-partner inte hade diagnostiserats innan de träffades.
  • Halva gruppen sa att deras partners problematiska ADHD-symtom dykt upp efter bara några veckor, månader eller ett år in i förhållandet.
  • För 72 procent gjorde ADHD-partnern en utredning av ADHD under förhållandet. Av dem diagnostiserades 90 procent.
  • I de flesta fall inledde partnern till den vuxna med ADHD en diskussion efter att ha sett en något på TV, läst en bok, webbplats eller artikel. (I endast 4 procent av fallen föreslog någon inom vården möjligheten.)
  • Halva gruppen rapporterade att det tog längre tid för svårigheterna att utvecklas och kom i takt med att man fick barn, svårigheter på jobbet eller en ansträngd ekonomi. Livet började helt enkelt kräva mer av dem än vad deras hjärnfunktion kunde hantera. (Ja, detta händer för många av oss någon gång. Men för personer med ADHD tenderar det att hända tidigare eller allvarligare.)

Undersökningen gav även möjlighet att ge utökade svar. Nedan följer några av respondenternas svar på frågan: ”Vad visste/trodde du om ADHD för vuxna innan din partners diagnos?” Som man kan se fanns det ingen uppenbar kunskap om tecknen på ADHD hos vuxna.

ADHD innebär hyperaktivitet – hos barn!

  • ADHD innebär hyperaktivitet hos barn och förvärras genom dålig kost. De flesta vet fortfarande inte att det påverkar vuxna.
  • Min rumskamrat på college hade ADHD och fick Ritalin för sin hyperaktivitet. Fram till min mans diagnos visste jag inte att man kunde ha ADHD och visa symtom på slöhet.
  • ADHD verkade vara någon slags tecken på karaktärsdrag på företagsamhet och driv, en ursäkt för allt. Nu accepterar jag att det är en giltig diagnos, men min fru (som har det) gör det inte!
  • När jag växte upp hade min kusin en mycket hyperaktiv ADHD. Han tog Ritalin och kämpade i skolan. Jag trodde aldrig att det manifesterade sig hos vuxna eftersom alla sa att barn växer ut ur det.
  • Allt jag visste var att min man hade kallats hyperaktiv som barn. ”Lösningen” var att begränsa socker.
  • För många år sedan läste min man boken Driven to Distraction, men jag ignorerade honom när han sa att det lät precis som han. I 25 år hade han diagnostiserat sig själv med störningen i varje självhjälpsbok som han läste så jag var döv för diagnosen för dagen. Det visade sig att han hade rätt!
  • Jag är psykoterapeut så min utbildning gjorde mig medveten om ADHD hos barn, men jag hade ingen aning om hur det påverkade vuxenrelationer.
  • Jag var misstänksam mot diagnosen och betraktade den som en ”catch-all” -etikett för barn med inlärningssvårigheter.

Förnekelse

  • Jag visste om min frus ADHD-diagnos men i åratal insåg vi inte hur det påverkade vårt förhållande. Hennes glömska, dåliga tidshantering och att hon ibland kändes ”frånvarande” kunde jag hantera. Först senare insåg jag att utbrott, ilska, ångest och beskyllningar som förstörde vårt äktenskap också var vanliga ADHD-drag. Jag trodde henne att det var mitt fel att hon var olycklig.
  • Min mans psykiater-far kände till sin sons utmaningar som började tidigt i livet. Ändå trodde han att hans gener var för överlägsna för en sådan diagnos. Han skyllde alla sin sons problem på någon eller något annat. I flera år trodde jag på honom, han var ju experten. Lyckligtvis fick vi reda på det själva och nu med behandling går det bra för både min man och oss.

Hade du några missuppfattningar om ADHD innan du fick mer fakta och lärde dig nya saker om vuxen-ADHD? Dela gärna med dig av dem här nedanför, du kommer se att du inte är ensam. 

Jag önskar att jag vetat tidgare…

”Jag önskar att jag tidigare hade känt till ADHD för vuxna”. Det svaret lämnade genomgående av de som svarade i en ADHD-partnerundersökning som gjordes 1994.

Forskningen gjordes som research och underlag till en bok. Även nu, snart 3 decennier efter att ADHD för vuxna förklarades som en medicinsk diagnos (1994), finns okunnigheten kvar. Det betyder troligen att miljontals människor lider, helt isolerat från både kunskap och hjälp. 

I det här inlägget beskriver partners till vuxna med ADHD kostnaden för den okunnigheten. Du kanske tycker att det här inlägget är smärtsamt, men det går inte att dela den här informationen på ett smidigt sätt.  Att veta att det här inlägget är smärtsamt och kan öppna gamla sår måste därför ha ett högre syfte. Anledningen är att validering (bekräftelse) är en stor del av läkningsprocessen.

Att förneka och driva tillbaka känslor är aldrig bra och förlänger och förstärker bara känslan av elände och isolering. När vi äntligen får en bekräftelse av den verklighet som vi så länge förnekat, börjar vi kunna klara av att hantera den på ett bättre sätt. Om du är över valideringsstadiet och inte behöver smärtsamma påminnelser, hoppa bara över det här inlägget.

Här kommer en sammanfattning på några av de  svar som respondenterna i ADHD-partnerundersökningen svarade på frågan: ”Vad önskar du att du vetat om ADHD tidigare?”

  • Vad ADHD är och hur det påverkade mig

Han verkar kunna leva med det ganska bra, förutom det faktum att han aldrig lyckats med att ha en långvarig relation. Jag antar att han aldrig lärde sig vad problemet var eftersom det alltid fanns en rad nya flickvänner på rad. Han är väldigt snygg och charmig. I början.

  • Att det finns en neurologisk förklaring

Jag skulle inte ha tagit allt så personligt – och han skulle inte ha känt sig sig som en idiot. Vuxna med obehandlad ADHD kommer med allsköns ursäkter för sitt beteende och skyller allt på andra. I längden verkar det urholka självförtroendet och förstör de relationer de värdesätter mest. Min man trodde i flera år – och gör fortfarande i viss utsträckning – att jag var orsaken till all hans olycka. Naturligtvis fanns det också inslag av självmedicinering i form av diet coke, alkohol, shopping och smärtstillande medel. I åratal tålde jag hans ”slumpmässiga” beteende, men det som till äntligen kastade mig över kanten var hans humörsvängningar och verbala övergrepp.

  • Att ADHD har påverkat allt så mycket

Jag har alltid misstänkt att något var fel. Men eftersom han kan hålla sig cool runt alla människor utanför hemmet var det jag som såg instabil ut. Det var jag inte. Jag var överväldigad.

  • Att inte lita på min mans mamma, psykologen

Hennes gyllene pojke hade inga problem; Han var ju begåvad! Nu kämpar jag verkligen med ilska över hur länge han förblev odiagnosticerad. Hennes blinda medberoende hjälpte ingen av oss, minst av allt hennes son och hennes barnbarn.

  • Att inte avfärda ADHD som ”månadens sjukdom”

Jag ser nu tydligare ADHD bland vänner, familj och kollegor och har en större förståelse för hur detta påverkar all familjedynamik. Även samhället i stort, på arbetsplatser, i politiken och i affärslivet på högsta nivå. Större medvetenhet kommer att få fler vuxna med ADHD att komma ”ut ur garderoben”. Låt oss diskutera detta öppet utan förlöjligande, utstötning, stigmatiserande eller rädsla från ”utbildade” människor som inte har en aning. Och få inte igång mig med terapeuter inom vården som knyter alla symtom till barndomen. Prata om clueless! 

  • Att läkemedel kan öka kreativiteten och inte minska den

Med behandlingen har min man blivit mer kapabel att ta itu med vardagen, saker blir gjorda och uppmärksamheten har ökat. Medicineringen har stöttat, inte minskat, den ovanliga och kreativa sidan av hans hjärna som jag var så attraherad av från början. 

  • Denna kunskap skulle ha hjälpt våra nu vuxna barns förhållande till sin far

Om våra barn hade vetat om min mans ADHD när de var yngre hade det kunnat förhindra många bråk kring hans irritabilitet, dåliga tidsbedömning och obefintliga planeringsförmåga. Det är svårt för barn att inte associera dessa beteenden som brist på kärlek, vilket skapat svårigheter för dem senare i livet. Om vi ​​hade vetat kunde vi alla ha hjälpt honom att få hjälp och mina barn skulle ha lärt sig mer om kärlek och familj. 

  • Hur fulla av nonsens anti-medicineringsivrarna är

Jag brukade tro att de hade en poäng. Nu tror jag att de flesta av dem har stora mentala problem själva. Jag vill att människor som har ADHD ska förstå hur mycket bättre saker kommer att bli för dem och deras nära och kära om de bara söker hjälp och ärligt hanterar sina utmaningar. När jag nu fått upp ögonen för det här ser jag ofta hur odiagnosticerad och obehandlad psykisk sjukdom orsakar människan så mycket onödiga problem, sorg och smärta. Jag tror att vissa människor skulle erkänna att de har problem men är rädda att söka hjälp pga läkemedelshysteri. Jag ser att dessa människor kastar bort så mycket potential på grund av sin ogrundade rädsla.

  • Att ADHD kan påverka vårt sexliv …

… som det har gjort för så många partners i gruppen. Att han skulle förlora intresset för sex som resten av hans ”hobbyer”. Vilken besvikelse.

  • Hur illa allmänhetens medvetenhet om ADHD är 

Spciellt de som driver frågan om hur hemskt det är att ge människor ADHD-medicin och som påstår att det är omvärlden det är fel på. Min partner och jag möter ständigt människor som inte ”tror” på ADHD, som om det är tandfen. De borde leva det under en dag för att se hur det är. Franförallt de vuxna med ADHD som istället ”självmedicinerar” med tobak, alkohol, sex eller söker andra kickar – de skulle må mycket bättre att lära sig mer. Det påverkade min mans hälsa rejält att ha obehandlad ADHD. Han brukade bli så utmattad att han nätt och jämt kom igenom varje dag. Att hantera den stress det innebar att  försöka fungera ”normalt” på jobbet genom att dricka mängder med kaffe och socker för att hålla ångan uppe. Medicinen hjälper honom att fungera bättre, hushålla med sin energi och arbeta mer effektivt så att han inte ständigt är utmattad. Han får dessutom också bättre sömn.

  • Att jag som lärare visste så otroligt lite!

Människor går igenom så mycket onödig smärta. Att gå i pension nu skrämmer mig – jag har inte mitt kontor och mina medarbetare att fly till, och han kommer att vara runt mig 24-7 och störa ordningen. Kunskap ger mig hopp, dock. Jag ser obehandlad ADHD hos så många av mina kompisar, jag tycker att vi behöver en allvarlig nationell informationsinsats.

  • Att många skilsmässor sker på grund av detta ”hemliga” tillstånd

Vi var nära att avsluta vår relation ett flertal gånger innan min partner fick diagnosen. Nu försöker vi möte våra problem med lite humor istället och det finns mycket mer förståelse.

  • Att ADHD var så mycket mer än att inte kunna sitta stilla i en stol

Så lite jag förstod att just det verkligen var hans minsta problem!

  • Att så mycket smärta kom från att jag trodde att hans hjärna fungerade i huvudsak som min

Det betydde att jag såg hans handlingar genom min referensram. Åh så fel det blev.

  • Att min frus föräldrar hade känt till ADHD

Hon och hennes syskon har stora känslomässiga ärr från barndomen på grund av sin fars allvarliga och obehandlade ADHD. Det ledde till hans alkoholism såväl som misshandel av både fru och barn. Ett sorgligt ”arv” som antagligen går tillbaka i generationer.

  • Att vi haft kunskap om ADHD innan vi gifte oss

Hade vi vetat det vi vet idag hade vi kunna ha satt upp strategier för att klara oss igenom de utmaningar vi ställdes inför. Jag förstod inte varför han inte klarade av att vara man och sedan även pappa medan han också hade ett jobb att sköta. Flera människor behöver förstå att ADHD har stor inverkan på relationer och att deras ”problem” inte är unika för dem: de är faktiskt symptom på ADHD.

  • Om vi känt till ADHD för vuxna tidigare hade vi inte blivit så känslomässigt skadade som vi blev

Idag förstår jag inte hur jag överhuvudtaget kunde stå ut med några av de mest utmanande aspekterna av hans obehandlade ADHD. Hur lyckades han stå ut själv? Han misslyckades ständigt i sina försök att hantera de mest grundläggande sakerna i sitt vardagsliv. Han fick se hur jag började misstro honom om det mesta och han såg smärtan som han orsakade familjen han älskade. Han var totalt maktlös att stoppa sitt beteende.

  • Att jag hade vetat allt detta för tjugo år sedan

I de mörkaste stunderna såg jag fram emot att vara död och skulle inte ha velat återuppleva de här åren även om de var de enda åren som erbjöds om jag fick ett nytt liv.

  • Jag hade vetat exakt vad min fru menade…

… när hon före vårt äktenskap sa: ”Jag kommer göra dig tokig, jag vill bara att du ska veta det på förhand. ”

  • Att jag vetat allt!

Jag önskar att han fått sin diagnos redan i barndomen. Utan behandling och hjälp att förstå omvärlden, och ingen som förklarar varför saker blir så oproportionerligt stora och fel, bygger egot upp ett enormt självförsvar. Som vuxna går de sedan runt med en skyddsrustning och känner att alla runt omkring bär skulden för allt dåligt. 

  • Att det inte gått 30 år innan vi fick reda på

… för sent vad det var som gjorde våra liv så eländigt och olyckligt. Vilket hemskt slöseri. Vi utvecklade hemska vanor i hur vi behandlade varandra. Och effekten på våra barn. Suck…

  • Att jag vetat så mycket mer om ADHD när jag träffade min partner

Det skulle ha räddat mig år av smärta och lidande, att känna att han inte brydde sig om mig och tro att han medvetet gjorde saker för att få mig att må dåligt. Jag blev så deprimerad att jag inte kunde se klart.

  • Jag är glad att det äntligen finns ett namn för dessa beteenden

Jag är glad att det finns stödgrupper för att dela med sig av vad som har fungerat och inte fungerat. Att ha några att få dela sina tankar och upplevelser med. Få bekräftat att jag inte är sjuk eller tokig. Med mer medvetenhet kommer större acceptans och jag hoppas att samhället kommer att öppna upp mer för att se vad dessa typiska beteenden kan bero på. Om människor skulle söka hjälp istället för att gömma sig bakom sina egna uppbyggda försvarssystem skulle den okända diagnosen vuxen-ADHD inte förstöra så många relationer.

Vad har du själv upplevt på grund av den stora okunskapen kring vuxen-ADHD? Dela gärna med dig i kommentarerna här nedanför för att sprida kunskap och hjälpa andra att förstå.

OM hur mycket information som behövs

Ett problem för mig har alltid varit att veta hur mycket information behöver andra i vissa situationer. Det blev vid ett tillfälle för mig oerhört tydligt att jag inte vet hur mycket information och vilken information jag skall ge i vissa sammanhang. Vi hade en hantverkare hemma som skulle måla om och tapetsera vårat sovrum. När han hade gått säger min fru till mig.- När vi har hantverkare hemma eller ska ordna andra saker ger du så mycket information så de vet inte vad det de skall göra för de får veta så mycket som inte har med saken att göra. Det här blev jobbigt för mig för det slog mig att jag levt ett helt liv fram till dess med en känsla av att människor upplever att jag ljuger för dem i vissa situationer. Jag har tex varit arbetsledare en hel del och flera stycken har sagt till mig att: – Det är så jobbigt att ta upp någonting med dig för du har alltid ett svar.Jag har tyckt att det är väl bra att jag kan svara på saker och ting. Men plötsligen slog det mig att de nog menade något annat. När jag arbetade som kurator så pratade jag då rektorn som var min chef om att jag ofta levt med en känsla av att folk tycker att jag ljuger för dem. Att jag försöker snacka mig ur saker som jag egentligen har glömt. Kanske skulle jag gjort en observation i en klass men mött en annan lärare som tagit upp något som jag bedömt som viktigare, ofta då våld inblandat, och har då gått dit i stället. När läraren som jag skulle gjort observationen hos kommer till mig och frågar varför jag inte kom så får de ett oändligt långt svar och ofta en lite dryg attityd. Deras upplevelse blir då att jag glömt bort att komma till dem och nu försöker jag snacka mig ur det hela.- Precis så är det lärarna säger till mig, säger då rektorn. Det här slog undan benen på mig rätt rejält för stunden men jag började fundera på det och som vanligt tog jag hjälp av min fru. När jag tar hjälp av min fru vet hon sällan om det utan jag lyfter en fråga och pratar om det för att få ett annat perspektiv. Jag har verkligen ingen aning om hur mycket information som behövs och vilken information skall jag ge. När jag tex skulle ringa till Folksam för att de skulle skicka Anticimex till vår stuga så vet jag inte hur mycket information de skall ha. Behöver de veta att jag föreläser om adhd, att min dotter har adhd, att min fru är duktig på träning och dans, att jag har 5 barn och mycket annat. Eller behöver de veta några enkla saker.- Vart ligger huset.- Vart är getingarna.- Vart finns stegen. Eftersom allt detta är svårt så gör jag så numera att jag skriver upp innan vad de behöver veta. Då har jag det framför mig på en papperslapp i punktform och vips så kan jag ge korrekt information. Detta har jag i mina tankar ofta återkommit till och just detta att jag skulle fått lära mig detta när jag gick i skolan och inte när jag var 51 år gammal. Från http://www.adhd-coaching.se

OM känslor

Jag upplever att man alldeles för ofta lägger energi på att hjälpa oss med adhd att undvika känslor. Man arbetar mycket med att se till att vi inte blir upprörda eller för mycket känslor åt olika håll. Problemet blir att omgivningen lär sig och blir betydligt bättre på det men jag som individ vinner inte på det.

Min åsikt är att jag handikappas ändå mer.I stället måste vi arbeta mer med att identifiera känslor och lära oss att hantera dem. Är aggressivitet mitt stora problem så är det just det vi ska arbeta med. Hjälpa mig att hitta strategier för det och med tiden kunna hantera det. Vi är många med adhd som i princip kvävt våra partners eller andra med att vara för mycket när vi tycker om någon.

Vi översvämmas av känslor och de orkar inte med oss. Vi har svårt att tolka signaler och frågar i oändlighet vår partner om det är något.Men ska vi arbeta med känslor måste vi också kunna identifiera dem och det är där vi måste börja.

Från http://www.adhd-coaching.se

OM att stötta

Att stötta innebär inte alltid att hålla med utan väldigt ofta att ge perspektiv eller verktyg att hantera situationen. Allt för ofta tror vi oss stötta när vi i stället häller bensin på brasan. Min fru har varit ett stort stöd för mig och det har sällan handlat om att stryka medhårs utan i stället ge mig ett nytt perspektiv. Tvingat mig att tänka och analysera och i detta har hon hjälpt mig att hitta ett nytt sätt att agera på. Att medvetandegöra mig på saker. Då får jag en möjlighet att lära mig att hantera situationen och därmed ta ansvar för den. För att kunna ta ansvar för saker innebär att vi måste få verktygen att göra det. Det finns alltså inget fostrande i det utan enbart ett lärande. (från ADHD-coaching)