Att vara överkänslig mot kritik kan vara rejält utmanande, speciellt för de viktigaste och närmaste relationerna. Det här är en berättelse från en vuxen med ADHD som berättar hur det kan se ut från dennes håll. Vad som kan hjälpa att lindra och läka när den här känslan av kritik tar överhanden.

Jag känner mig personligt attackerad både mer och oftare än de flesta gör. Till och med själva tanken på att jag skulle kunna bli kritiserad kan förlama mig och när den känslan kommer över mig blir jag svår att lugna. Jag blir svår att leva med.

Jag står tvärs över rummet och stirrar på min man. Jag bara stirrar utan att blinka, med munnen som ett rakt streck och fixar honom med min blick. Han säger åt mig att sluta och att jag inte kommer någonstans med det här. Han säger att jag bara måste acceptera att jag skrek för mycket på barnen för att jag var stressad. Det är okej, alla gör det ibland.

Jag erkänner att jag gjorde det och känner mig skyldig och ledsen över det. Och jag ber om ursäkt till barnen. Det är över och bara att gå vidare. Men, eftersom jag förutom min ADHD också är extremt överkänslig mot kritik och mot att bli avvisad, kan jag helt enkelt inte släppa det.

-Sluta stirra, säger han. Sluta. Bara sluta. När du känner dig så där upprörd är det bara att gå därifrån.

Jag kan bara inte sluta. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer kunna förändra eller åstadkomma någonting men jag är så arg just nu att jag rasar inombords. Det är en sak för mig att säga att jag känner mig ledsen och skyldig. Men när han säger det och håller med om att det jag gjort är fel säger han att jag är en dålig förälder. Han säger att jag är en hemsk förälder som tappade kontrollen. Han säger att jag inte borde skaffa barn. Han säger, när han säger åt mig att gå därifrån, att det vore bättre om jag inte var i närheten av mina barn.

Naturligtvis säger han inte någon av dessa saker. Men jag hör dem. Jag hör dem som om han skriker dem åt mig. Jag känner dem som ett slag i magen. Jag har extremt svårt att ta emot någon som helst typ av kritik. Jag vet och förstår att ett bra äktenskap bygger på ärlighet vilket ibland innebär mild och konstruktiv kritik från din make. Men jag kan bara inte ta det. 

Ibland när min man kommer med förslag för familjen bara kryper det i mig. Till exempel ett så ofarligt och enkelt förslag som att vi kanske skulle låta vår yngsta dotter börja spela fotboll. Eller om vi kanske skulle åka på en utflykt på lördag och ta med picknick.

Även om jag skulle vilja svara honom och prata vidare om det så kan jag inte prata om sådana vardagliga saker som en rationell person i just det ögonblicket. Jag är alldeles för upptagen med att känna mig avvisad och ensam. Jag bara sluter mig. Jag slutar prata, korsar armarna och känner mig som världens sämsta person för att jag inte tänkt på detta tidigare.

Jag kan förstå att jag överreagerar när min man frågar något så enkelt som om jag vattnat våra växter. Han bryr sig egentligen inte så mycket om dem utan försöker kanske småprata lite som man gör i ett gemensamt hem. Men jag hör något mer än själva frågan. Jag hör: -Du är oansvarig. Jag hör: -Du tar inte hand om dina saker. Och jag känner hur ilskan stiger och svarar argt: – Självklart gjorde jag det! Jag vattnar väl alltid vår trädgård?

Han blir lika förvånad varje gång. -Vad sa jag? Vad är fel? Har du haft en dålig dag? Mår du bra? Och det utvecklas till en kamp. Jag väljer bråk, för att det är enklare.

Min psykolog förklarar det med att vi ofta bråkar med dem vi älskar för att vi egentligen är sårade och arga på oss själva. Vi vill få stopp på ilskan som klöser runt i vårt inre. Om vi ​​kan bli arga på någon annan kan vi avleda ilskan så den går utåt och plötsligt gör det inte lika ont. Eller åtminstone känns det annorlunda på ett sätt som inte känns så skadligt och trasigt. Vi blir arga och besvikna på vår partner istället för på oss själva.

Det här beteendet kan verkligen förstöra ett förhållande. Men som tur är vet min man att jag gör på det här viset, han har synat mig och går iväg, ut ur rummet. Jag har haft för vana att både följa efter honom och fortsätta bråka (om barnen inte är i närheten) eller falla ihop i en pöl av tårar. Då först kan vi gå in i ett konstruktivt samtal.

Ibland kan jag bita ifrån med syrliga kommentarer bara för att jag hör att han säger saker som han inte säger. Han kan till exempel säga -Herregud, jag måste verkligen gå ut och skotta snö nu. Det jag hör honom säga är att jag är lat som inte gjort det tidigare så jag svarar argt: -Ja jag skulle verkligen ha försökt klämma in det mellan att jag åt mina praliner och tittade på Netflix.

Jag förstår att detta inte är ett konstruktivt sätt att hantera livet och speciellt inte bra i en nära relation. Som tur är så är han förstående och hugger oftast inte tillbaka på det betet längre. I efterhand kan jag se att min kommentar både var onödig och dum.

Nuförtiden har jag också lärt mig att det är betydelsefullt att jag säger förlåt när jag kommer på det. Betydelsefullt för honom.

 

 

Ett problem för mig har alltid varit att veta hur mycket information behöver andra i vissa situationer. Det blev vid ett tillfälle för mig oerhört tydligt att jag inte vet hur mycket information och vilken information jag skall ge i vissa sammanhang. Vi hade en hantverkare hemma som skulle måla om och tapetsera vårat sovrum. När han hade gått säger min fru till mig.- När vi har hantverkare hemma eller ska ordna andra saker ger du så mycket information så de vet inte vad det de skall göra för de får veta så mycket som inte har med saken att göra. Det här blev jobbigt för mig för det slog mig att jag levt ett helt liv fram till dess med en känsla av att människor upplever att jag ljuger för dem i vissa situationer. Jag har tex varit arbetsledare en hel del och flera stycken har sagt till mig att: – Det är så jobbigt att ta upp någonting med dig för du har alltid ett svar.Jag har tyckt att det är väl bra att jag kan svara på saker och ting. Men plötsligen slog det mig att de nog menade något annat. När jag arbetade som kurator så pratade jag då rektorn som var min chef om att jag ofta levt med en känsla av att folk tycker att jag ljuger för dem. Att jag försöker snacka mig ur saker som jag egentligen har glömt. Kanske skulle jag gjort en observation i en klass men mött en annan lärare som tagit upp något som jag bedömt som viktigare, ofta då våld inblandat, och har då gått dit i stället. När läraren som jag skulle gjort observationen hos kommer till mig och frågar varför jag inte kom så får de ett oändligt långt svar och ofta en lite dryg attityd. Deras upplevelse blir då att jag glömt bort att komma till dem och nu försöker jag snacka mig ur det hela.- Precis så är det lärarna säger till mig, säger då rektorn. Det här slog undan benen på mig rätt rejält för stunden men jag började fundera på det och som vanligt tog jag hjälp av min fru. När jag tar hjälp av min fru vet hon sällan om det utan jag lyfter en fråga och pratar om det för att få ett annat perspektiv. Jag har verkligen ingen aning om hur mycket information som behövs och vilken information skall jag ge. När jag tex skulle ringa till Folksam för att de skulle skicka Anticimex till vår stuga så vet jag inte hur mycket information de skall ha. Behöver de veta att jag föreläser om adhd, att min dotter har adhd, att min fru är duktig på träning och dans, att jag har 5 barn och mycket annat. Eller behöver de veta några enkla saker.- Vart ligger huset.- Vart är getingarna.- Vart finns stegen. Eftersom allt detta är svårt så gör jag så numera att jag skriver upp innan vad de behöver veta. Då har jag det framför mig på en papperslapp i punktform och vips så kan jag ge korrekt information. Detta har jag i mina tankar ofta återkommit till och just detta att jag skulle fått lära mig detta när jag gick i skolan och inte när jag var 51 år gammal. Från http://www.adhd-coaching.se

Jag upplever att man alldeles för ofta lägger energi på att hjälpa oss med adhd att undvika känslor. Man arbetar mycket med att se till att vi inte blir upprörda eller för mycket känslor åt olika håll. Problemet blir att omgivningen lär sig och blir betydligt bättre på det men jag som individ vinner inte på det.

Min åsikt är att jag handikappas ändå mer.I stället måste vi arbeta mer med att identifiera känslor och lära oss att hantera dem. Är aggressivitet mitt stora problem så är det just det vi ska arbeta med. Hjälpa mig att hitta strategier för det och med tiden kunna hantera det. Vi är många med adhd som i princip kvävt våra partners eller andra med att vara för mycket när vi tycker om någon.

Vi översvämmas av känslor och de orkar inte med oss. Vi har svårt att tolka signaler och frågar i oändlighet vår partner om det är något.Men ska vi arbeta med känslor måste vi också kunna identifiera dem och det är där vi måste börja.

Från http://www.adhd-coaching.se

Att stötta innebär inte alltid att hålla med utan väldigt ofta att ge perspektiv eller verktyg att hantera situationen. Allt för ofta tror vi oss stötta när vi i stället häller bensin på brasan. Min fru har varit ett stort stöd för mig och det har sällan handlat om att stryka medhårs utan i stället ge mig ett nytt perspektiv. Tvingat mig att tänka och analysera och i detta har hon hjälpt mig att hitta ett nytt sätt att agera på. Att medvetandegöra mig på saker. Då får jag en möjlighet att lära mig att hantera situationen och därmed ta ansvar för den. För att kunna ta ansvar för saker innebär att vi måste få verktygen att göra det. Det finns alltså inget fostrande i det utan enbart ett lärande. (från ADHD-coaching)

Det är så enormt jobbigt det där med hur lång tid saker och ting tar. Jag har enormt stora problem med att från känsla för hur mycket tid vissa saker tar. Gör mig till en nej-sägare många gånger. På en utbildning träffade jag en man som jobbar med boendestöd och han har själv adhd. Han hade hand om sin dotter och berättade att städning och liknande inte blir gjort på grund av att han inte vet hur lång tid det tar.

Vi pratade om olika lösningar och det utmynnade i att han tog hem en arbetskamrat som tog tid på hur lång tid det tog att städa varje rum.Sedan gjorde han Spotifylistor för varje rum och plötsligt fick han en känsla av hur lång tid det tar. Han sa att det var löjligt hur bra det fungerade för honom. Andra saker med tid som är jobbigt är när tex jag och min fru åkte till Göteborg i somras för att föreläsa.

Redan innan vi åker har jag i huvudet och med hjälp av gps räknat ut när vi ska åka nästa dag för att hinna hem till en viss tid.När vi passerar Jönköping säger min fru plötsligt att kan vi inte åka förbi Fjällbacka i morgon på vägen hem. Det här gör mig upprörd för jag är som de flesta med adhd impulsstyrd men inte förändringsbenägen. Nu måste jag plötsligt ändra tiderna i huvudet. Förr blev jag upprörd vid dessa tillfällen men har lärt mig att jag äger problemet.

Så i stället ber jag min fru att kolla av hur lång tid tar det till Fjällbacka och sedan därifrån och hem. Under den tid det tar för henne att kolla upp det så hinner jag ställa om i huvudet.Jag hatar förändringar jag inte kontrollerar.

från http://www.adhd-coaching.se

– Det är väldigt tragiskt att det tog så lång tid innan jag fick min diagnos.

Men har du inte anat själv att det var något som inte stod rätt till?

– Nej, jag har sett mig själv som normal. Det är alla andra det varit fel på. Men i skolan var jag till exempel så störig att jag fick sitta i ett eget klassrum. Man borde väl anat då, men adhd ”fanns” väl knappt på den tiden.

– Nina har varit på mig i några år och sagt att det är något som inte stämmer, att mina tillkortakommanden måste bero på något.

Det var nära att Dan blev utredd för adhd för snart tre år sedan.

– Vi gick i parterapi och Nina berättade för mig att terapeuten hade sagt att jag hade drag av adhd. Jag blev fly förbannad och ifrågasatte hur hon kunde sitta och säga så. Men för Ninas skull gick jag med på att inleda en utredning. Jag var där två gånger och kände att det där var bara ”bullshit” och att jag var normal. Så jag slutade gå dit.

– Nina blev förstås grymt besviken på mig och i dag är jag väldigt ledsen att jag inte gjorde som hon sa. Då hade vi inte suttit här i dag. Då hade jag fått min diagnos och medicin som hade hjälpt mig.

Nina bryter in igen och pekar på att maken hade en ”gammeldags” syn på adhd som säkert spelat in.

– Jag förknippade adhd med att vara dum i huvudet. Jag kände en skam över att jag skulle vara annorlunda. När jag skulle utredas var jag jätterädd för att det skulle stå svart på vitt att jag var trög och ointelligent. Men så visade det sig inte alls vara.

Du säger att du haft svårt att fungera på kvällstid – men de flesta handbollsmatcher spelas ju på kvällstid?

– Men då har jag legat och vilat nästan hela dagen.

Sedan är det inom handbollen han alltid känt sig trygg.

– Det enda stället jag fungerar till 100 procent är på handbollsplanen. Där har jag alltid varit fokuserad. Det är det positiva med adhd:n – att jag alltid kan skärma av på planen. Jag hade aldrig kunnat prestera så bra under så lång tid under de förhållandena utan min adhd – på så vis är den min superpower.

Självmedicineringen må ha gjort att han fungerade bättre i vardagen på hemmaplan. Men det gjorde honom till en sämre målvakt. Han märkte snabbt att han inte kunde hålla sin vanliga nivå, som gjort honom till ligans bäste målvakt under flera år.

– Det bryter ner en fullständigt. Jag kanske blev pigg på kvällarna men jag blev allt tröttare dagen därpå. Det påverkade mitt spel kopiöst. Jag har aldrig varit en sämre målvakt och mer sliten.

Under många år bedövade Beutler sin adhd, som alltså ännu inte var diagnosticerad då, med alkohol.

– Under min tid i Tyskland fanns det en stark alkoholkultur. Framför allt i Hamburg, men också i Flensburg. Det var väldigt öppet med alkohol. Man tog en öl i omklädningsrummet efter nästan varje träning, som en handbollens AW. Jag tror det är annorlunda i dag.

Men för cirka tre år sedan kom han till en vändpunkt.

– Vi hade varit på fest och jag blev väldigt aggressiv här hemma mot Nina, inte handgripligen men verbalt. Nina filmade mig och när jag sedan såg filmen insåg jag att nu kan jag inte dricka alkohol mer.

Varför har du stannat kvar vid hans sida, Nina?

– En jättebra fråga. Men kärleken har varit stark hela tiden. Hoppet är det sista som överger en och någonstans kompletterar vi varandra. Men visst, jag har tagit slut och varit sjuk i perioder, säger hon.

– Men även Dan och jag är ett lag, och som han stått vid min sida genom mycket så ger jag inte upp på honom. Dan är oerhört stark som person och har stått rakryggad i denna vändningen i livet på ett fantastiskt sätt, utvecklats och hållit motivationen uppe hela tiden.

Ur tidskriften Sturmerfaul