Att vara överkänslig mot kritik kan vara rejält utmanande, speciellt för de viktigaste och närmaste relationerna. Det här är en berättelse från en vuxen med ADHD som berättar hur det kan se ut från dennes håll. Vad som kan hjälpa att lindra och läka när den här känslan av kritik tar överhanden.

Jag känner mig personligt attackerad både mer och oftare än de flesta gör. Till och med själva tanken på att jag skulle kunna bli kritiserad kan förlama mig och när den känslan kommer över mig blir jag svår att lugna. Jag blir svår att leva med.

Jag står tvärs över rummet och stirrar på min man. Jag bara stirrar utan att blinka, med munnen som ett rakt streck och fixar honom med min blick. Han säger åt mig att sluta och att jag inte kommer någonstans med det här. Han säger att jag bara måste acceptera att jag skrek för mycket på barnen för att jag var stressad. Det är okej, alla gör det ibland.

Jag erkänner att jag gjorde det och känner mig skyldig och ledsen över det. Och jag ber om ursäkt till barnen. Det är över och bara att gå vidare. Men, eftersom jag förutom min ADHD också är extremt överkänslig mot kritik och mot att bli avvisad, kan jag helt enkelt inte släppa det.

-Sluta stirra, säger han. Sluta. Bara sluta. När du känner dig så där upprörd är det bara att gå därifrån.

Jag kan bara inte sluta. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer kunna förändra eller åstadkomma någonting men jag är så arg just nu att jag rasar inombords. Det är en sak för mig att säga att jag känner mig ledsen och skyldig. Men när han säger det och håller med om att det jag gjort är fel säger han att jag är en dålig förälder. Han säger att jag är en hemsk förälder som tappade kontrollen. Han säger att jag inte borde skaffa barn. Han säger, när han säger åt mig att gå därifrån, att det vore bättre om jag inte var i närheten av mina barn.

Naturligtvis säger han inte någon av dessa saker. Men jag hör dem. Jag hör dem som om han skriker dem åt mig. Jag känner dem som ett slag i magen. Jag har extremt svårt att ta emot någon som helst typ av kritik. Jag vet och förstår att ett bra äktenskap bygger på ärlighet vilket ibland innebär mild och konstruktiv kritik från din make. Men jag kan bara inte ta det. 

Ibland när min man kommer med förslag för familjen bara kryper det i mig. Till exempel ett så ofarligt och enkelt förslag som att vi kanske skulle låta vår yngsta dotter börja spela fotboll. Eller om vi kanske skulle åka på en utflykt på lördag och ta med picknick.

Även om jag skulle vilja svara honom och prata vidare om det så kan jag inte prata om sådana vardagliga saker som en rationell person i just det ögonblicket. Jag är alldeles för upptagen med att känna mig avvisad och ensam. Jag bara sluter mig. Jag slutar prata, korsar armarna och känner mig som världens sämsta person för att jag inte tänkt på detta tidigare.

Jag kan förstå att jag överreagerar när min man frågar något så enkelt som om jag vattnat våra växter. Han bryr sig egentligen inte så mycket om dem utan försöker kanske småprata lite som man gör i ett gemensamt hem. Men jag hör något mer än själva frågan. Jag hör: -Du är oansvarig. Jag hör: -Du tar inte hand om dina saker. Och jag känner hur ilskan stiger och svarar argt: – Självklart gjorde jag det! Jag vattnar väl alltid vår trädgård?

Han blir lika förvånad varje gång. -Vad sa jag? Vad är fel? Har du haft en dålig dag? Mår du bra? Och det utvecklas till en kamp. Jag väljer bråk, för att det är enklare.

Min psykolog förklarar det med att vi ofta bråkar med dem vi älskar för att vi egentligen är sårade och arga på oss själva. Vi vill få stopp på ilskan som klöser runt i vårt inre. Om vi ​​kan bli arga på någon annan kan vi avleda ilskan så den går utåt och plötsligt gör det inte lika ont. Eller åtminstone känns det annorlunda på ett sätt som inte känns så skadligt och trasigt. Vi blir arga och besvikna på vår partner istället för på oss själva.

Det här beteendet kan verkligen förstöra ett förhållande. Men som tur är vet min man att jag gör på det här viset, han har synat mig och går iväg, ut ur rummet. Jag har haft för vana att både följa efter honom och fortsätta bråka (om barnen inte är i närheten) eller falla ihop i en pöl av tårar. Då först kan vi gå in i ett konstruktivt samtal.

Ibland kan jag bita ifrån med syrliga kommentarer bara för att jag hör att han säger saker som han inte säger. Han kan till exempel säga -Herregud, jag måste verkligen gå ut och skotta snö nu. Det jag hör honom säga är att jag är lat som inte gjort det tidigare så jag svarar argt: -Ja jag skulle verkligen ha försökt klämma in det mellan att jag åt mina praliner och tittade på Netflix.

Jag förstår att detta inte är ett konstruktivt sätt att hantera livet och speciellt inte bra i en nära relation. Som tur är så är han förstående och hugger oftast inte tillbaka på det betet längre. I efterhand kan jag se att min kommentar både var onödig och dum.

Nuförtiden har jag också lärt mig att det är betydelsefullt att jag säger förlåt när jag kommer på det. Betydelsefullt för honom.