För att vi ska kunna ha en konversation om någonting som är viktigt, och framförallt om det är viktigt för mig, så behöver jag trycka undan och kontrollera mina känslor fullständigt för att få honom att stanna kvar i konversationen. Jag måste vakta varje ord jag säger och även vara vaksam på hans reaktioner för att han ska kunna höra vad jag säger. Vare sig det handlar om att jag vill att något ska förändras, om det är något han gör som stör mig eller att jag är orolig för framtiden på grund av xyz.
Ibland när jag känner mig arg och besviken, upprörd och orolig vill jag också kunna uttrycka det. Naturligtvis på ett respektfullt sätt, utan personangrepp och fula saker. Men så fort jag visar minsta lilla känslouttryck slår hans svartvita/allt eller inget-tänkande in och allt stannar upp. Han slutar lyssna och börjar skylla ifrån sig. Han saknar helt insikten om det här och varken förstår eller ser det hända. Han inser inte heller hur hans beteende påverkar andra i hans närhet. Jag vet inte hur länge jag ska orka fortsätta så här, att vara helt ensam i att bära hela familjen och varken kunna visa mina känslor eller berätta hur jag känner.
Hans egna känsloutbrott är enormt känslosamma och tydliga. Vad det än handlar om, stort som smått. Jag kan bli otroligt avundsjuk på honom att han kan få ge utlopp för sina känslor på det sättet eftersom för mig är det helt naturligt att visa sin ilska, frustration och besvikelse. Både verbalt och ibland högljutt och även med kroppsspråk. Det känns orättvist att jag ska behöva hålla igen på detta helt för att undvika bråk och för att få honom att lyssna på vad jag har att säga.
Jag skulle vilja se att det finns en vilja till förändring, en ansträngning i att det går åt rätt håll. Jag skulle vilja vara säker på att det finns någon mening med att jag kämpar vidare och gör dessa ansträngningar, eller spelar det jag gör ingen roll? Jag har inte berättat för någon i min familj eller en vänskapskrets om de här ADHD-symtomen och hur skadliga de är eftersom det då känns som att jag pratar illa om honom och jag vill inte såra honom.
Det här gör att jag ofta känner mig väldigt ensam och är osäker på om jag slåss mot väderkvarnar eller om jag gör en höna av en fjäder. Det hela ger mig en overklighetskänsla, händer det här verkligen mig?
Det här är första gången jag verkligen har pratat om det här och det är svårt att sätta ord på – det är till och med svårt att skriva det. Men jag tycker att det har varit till hjälp att sätta ord på mina tankar.
Hur som helst, tack för att du läste.
Oj vad jag känner igen!!!!
Tack för din beskrivning. Jag känner igen mig och det tröstar och stärker mig.
Även jag känner verkligen igen mig i den beskrivningen. Jag vill också kunna höja rösten och visa mig arg. Jag behöver det också för att få ur mig frustrationer, men det slutar oftast med att han bara flyr från situationen . Och när det är över bara säger att ” jag vill inte att du ska blir som jag ” . Noll förståelse. Otroligt frustrerande
Det kunde lika gärna varit jag som skrivit detta. Har totalt tappat bort mig själv i relationen.
Vad jag känner igen mig. Känt mig så ensam i detta och pratar inte öppet om det.
Oj, vad jag känner igen mig!
Ikväll drack min make några glas rödvin. Sen blev han jätteförbannad över en riktig skitsak. Jag bad honom bara släppa att en som skulle hämta en pytteliten sak hos oss nu inte gjort det på en vecka. Och han spann loss om hur jag förstört kvällen genom att säga åt honom att släppa det. Att jag hade gjort en stor sak av det när det var han som drog igång med en lång harang om hur dålig personen var.
Sen var jag tråkig och energilös etc. Ja, jag har feber och är sjuk.
Så han ville göra slut och tyckte jag skulle flytta ihop med mitt ex.
Jag kunde inte få säga mitt IOM att jag vet att han inte går att prata med när han är så där. Och eftersom jag var sjuk orkade jag bara inte ta på mig psykologmössan och vara den som i ca 3 timmar ska se till att han lugnar sig och vi till sist kan prata ut. Så jag gick och lade mig.
Normalt brukar han ångra allt dagen efter. Medans jag är helt slut för att jag måste svälja all skit och får sömnbesvär.
Det är så på pricken!
All energi har runnit ut och jag vet inte hur jag ska nå fram, jag är alltid den som är gnällig, startar bråk ( det räcker att jag ställer en motfråga), när han blir förbannad så är det alltid mitt fel och säger dumma saker för att kränka och såra- jag är psykopat, vidrig och han hatar mig. När han lugnat ner sig är det som om han aldrig varit dum? Han ser alltid till att säga att jag aldrig säger förlåt – och jag erkänner att jag har slutat tassa på tå runt han för jag orkar inte mer. kan det faktiskt vara så att jag är den som alltid startar gräl???. Jag kan erkänna att jag har blivit så förbannad på han som jag aldrig blivit på någon förut..och jag har blivit dum tillbaka bara för att såra honom och få känna hur det känns.Jag känner mig så ensam just nu och ingen i vår omgivning förstår, dom ser den glada, snälla, hjälpsamma och arbetsmyra som han är. Och så är han och jag älskar verkligen min man men jag får alltid stå tillbaka. Det har gått så långt så jag överväger nu att skilja mig- snart finns inte jaget kvar !
Känner exakt som du gör:( börjar på riktigt tro att jag är orsaken till gräl. Blir ledsen då jag läser ditt inlägg, för det är så lika känslor.
Det där låter mer som psykisk misshandel än ADHD. Jag har haft en partner som behandlade mig så, det var osunt. Spelar väl ingen roll om han har ADHD, han ska inte kalla dig vidrig ändå. Läs på om misshandel i olika former i stället. Ta hand om dig!
Känner igen mig så mycket. Jag har levt med det där i tio års tid, jag som ”bråkar” fastän det är han som inte kan ta emot någon form av budskap som kan tolkas som kritik utan att gå bananas, köra med sitt dra åt helvete, ut ur mitt liv. Blir jag känslosam och tappar fattningen av att han hotar med slut/gör slut, så är jag ett ”psykfall som borde söka vård”. Två dagar senare så är det ”gift dig med mig”. Ångrar jag så mycket att jag inte lämnade honom tidigare. Har slösat bort så mycket tid och energi och mina barn har fått utstå så mycket hemskt.
Klockrent! Både det du skriver och igenkänningen i kommentarerna. Jag vill inte heller prata med någon om det jag upplever jobbigt. Vill ju inte att han ska riskera framstå i dålig dager. Eller vara en sån som ”snackar skit”. Men jag börjar sakta förvandlas till det osynliga barnet. Vem är jag? Vad ville jag? Hur ska jag klara av att hålla fast vid min egen önskade riktning när det stormar så. Och, vart går kursen i hur man undviker att ofrivilligt och omedvetet gå på minorna. Jag är så trött på ullstrumporna. Jag vill få ha alla känslor. Bli tröstad när förtvivlad. Få ett förlåt om orättvist behandlad och arg för det. Jag vill stå upp för mig. Och få applåder för det. Allt i nuvarande relation.
Så hög igenkänning på ditt inlägg!! Skrämmande att bli mer osynlig över åren, trots att vi har många gemensamma framgångar som tex fin familj, företag, hus och trädgård mm så benämns framgångarna av de flesta som ”hans” framgångar!!! Ingen vet…. att vi ansträngt oss båda två med renovering eller vad som helst. Några, till och med mina vänner säger att jag jobbar ”hos min mans företag” fast vi drivit det tillsammans i 15 år och jag jobbar så klart mer än heltid i vårt gemensamma företag. Men HAN är stjärnan. Alltid. Jag skäms för min bitterhet och berättar inte för någon.
Jag älskar honom men hatar det grandiosa suget av storhet som så helt totalt strider mot mina mål. Han vill alltid ha mer och mycket av allt. Jag har förvandlats till den osynliga och även den tråkiga motsatsen som inte vill något mer. Jag orkar inte fler projekt och idéer. Känner mig bara osynlig och ledsen och har ingen lösning. Det skrämmer mig. Har varit ett par i mer än 20 år och har klarat hålla huvudet över ytan.
Konstigt nog värmde det att läsa ditt inlägg.
Det kändes inte så ensamt.
Så skrämmande mycket igenkänning. Lättnad men ändå inte, för vad hjälper det, att vi inte är ensamma i att känna så. Problematiken kvarstår.
Att jag dessutom själv har ADD hjälper inte min eller vår situation. Då jag är så emotionell och tar åt mig ALLT.
Hur sätter man ena foten framför den andra i detta, hur gör ni?
REM, har också ADD och en partner med ADHD. Känner igen mig i vad ni alla skriver. Jag vet inte hur länge till jag kommer att stå ut. Jag har varit hans stöd, terapeut och ibland mamma under de senaste sju månaderna. Mina vänner säger att ja är för medberoende och att ja måste förändra mitt beteende gentemot honom, det är bara så svårt när min han behöver mig hela tiden.
I dag har jag gråtit och haft panikångest inför min partner och berättat att jag känner mig fullständigt känslomässigt dränerad. Han kramar och stöttar, men sedan tar det inte mer än fem minuter så har han fokus på sig själv igen ”Jag måste skriva på min uppsats”, ”jag vet inte hur jag känner inför det här jobbet”. Detta efter att jag haft en serie utav panikångestattacker. Jag vet snart inte om det är värt det. Känner mig knäpp.
Jag skulle behöva en stödgrupp, är det någon som känner detsamma?
Jag skulle verkligen behöva det!
Jag är så himla ledsen nu efter en period av bråk och tjafs. Jag vet inte hur jag ska orka snart.
Min make sedan 10 år har ADHD. Och jag känner bara att jag tappar mig själv mer och mer.
Jag måste alltid vara den som biter ihop, sväljer mina känslor och alla elakheter han säger när han är förbannad. Vilket han kan bli av att jag inte hinner öppna en dörr fort nog eller ber honom ge sin katt mat eller om jag måste gå på toa när han behöver hjälp med något.
Och kan då ofta tycka att vi ska skilja oss. Så varje gång det sker kan jag välja mellan att trycka ner mig själv och försöka nå fram till honom eller leta skilsmässoadvokat och bostad till mig och katterna.
När han sen mår bra är han så underbar! Och jag tänker att jag är ju tokig om jag lämnar det här. Och att så illa kan det väl inte vara.
Jag kan inte prata med familj och vänner om detta. Då skulle de ju inte kunna umgås med honom på samma vis.
Det känns så tungt och ensamt att inte kunna ventilera. För jag kan inte ventilera med honom. Det är han som får ventilera och vara både ledsen, orolig och arg. Men jag måste alltid väga vartenda ord. Och han kan inte ta att jag mår dåligt. Antingen blir han ledsen och så måste jag trösta. Eller så blir han arg för att ”han orkar inte mer”.
Det är så knäppt att den som säger att han gör allt för en och är så jättefin kan skifta totalt till en så kall och fruktansvärt elak och egoistisk person.
Exakt så! Behöver ventilera men känns som jag pratar ” skit” om min sambo.
Se mitt inlägg längre ned
Mina tankar & känslor på pricken! Så skön (och ledsam) igenkänning, då jag börjat fundera på om jag totalt tappat förståndet.
Känner också igen mig i exakt allt det ni skriver. Har varit tillsammans med min man i 14 år och känner att grälen bara eskalerar. Känns som att jag är inne i en loop där jag bönar och ber om att vi ska försöka ta itu med olösta problem och göra om och göra rätt. Men når inte fram. Allt är bara mitt fel. Jag fokuserar på fel saker enligt min man. Negativa saker. Han vill leva i nuet. Men absolut inte ta itu med olösta problem. För det jag tycker är problem i vår relation ser han inte som problem. Och försöker jag specifikt nämna bara EN sak som jag tycker är frustrerande och där vi båda skulle behöva nå fram till åtminstone en kompromiss blir han bara arg. Slutar ofta bara med att han reser sig och går. Sen kan han i värsta fall ignorera mig i flera dagar. Medan han i stället ägnar all tid och all kraft genom att vara trevlig mot andra.
Herregud många är kommentarerna här som känns tagna ur mitt liv. Jag funderade faktiskt på just en stödgrupp/prata-ut-grupp/kalla det vad som idag efter bråk och påhopp inatt/idag och sen hamnade jag här. Skulle det finnas intresse för det på riktigt här? Var befinner ni er geografiskt?
Min make och jag såg på serie. Hunden kastade sig upp och slickade honom i ansiktet. Då skulle jag ha pausat så han fick se. Jag var så extremt trött efter lång vecka och sa ”men bara flytta hunden”. Han kunde ju stått bredvid honom och gosat. Och man kan missa 30 sek och iaf förstå alt spola tillbaks. No biggie! Då brann han av totalt och kallade mig sura jävla kärringjävel etc etc. Och bara blev mer och mer uppjagad över den skitsaken. Han tyckte jag aldrig unnade honom något. Jag hade bland annat lagat mat i flera timmar åt honom trots att jag var heltrött. Jag sa då att han kunde chilla och gosa med hunden etc.
Men så missade jag att pausa och han drar igång en lång harang, ska göra slut och gud vet vad. Och frågar om jag fått vad jag vill då? Helt overklig situation och slutsatser som jag bara inte förstår.
Hur fan ska man orka?
Jag får ju inte förklara eller säga något för att han blir tokig då. Idag kastade han fjärrkontrollen hårt rätt på mitt knä. Och sade att imorgon skulle han kasta ut sen så jag fick gå ut att leta.
Det är som en 5-åring som exploderar för idiotsaker.
Och så är han helt underbar annars.
Det här är så sjukt. Ni förstår mig. Ni ser d jag ser. Jag trodde jag va ensam. Han är en god man. Men han har den där sidan som han inte vill veta av. Men han har adhd , när d passar honom. Han har hållit på sin ni skriver i 8 år. Men det har gått utför det senaste året med att han fått diagnos och äter elvanse..
Och nu ska han skilja sig fr mig för att jag har pressat honom. För han ORKAR inte.. vi ska inte ens diskutera vad som skett. Älta som han söger, för nu ska vi bara planera hur vi ska göra framåt med huset, å hur vi gör med varannan vecka barnen och huset.. inget annat orkar han prata om. Men jag har psykos. Jag vet inte vem jag är längre. Jag har gjort allt allt allt som allt. Å jag litade på honom. Å han lämnar mig nu. Tacksam borde jag ju vara, men jag ör ju bara ledsen. För d e ju inte ens min man som gör slut. Det ör ju nån annan. För han skulle inte behandla mig såhär.. jag behöver stöd från nån som förstår. D här är heeeeeelt bortom!
Underbar text du skrivit, hjälpte mig att förstår min sambo hur hon känner sig,
Jag har adhd som är obearbetad, jag kan smälla av på direkten för skit grejer och blir verbalt elak men när jag lugnat ner mig så skäms jag så jävla mycket för det jag har sagt och undviker kontakt och vill bara försvinna och det tar ett tag inann jag ber om ursäkt för allt jag har sagt och önskar att jag hade det där underbara filtret som gör att man hinner tänka igenom innan känslor och ord flyger ut, Jag älska min sambo men har aldrig förstått hur mkt jag såra henne förrän jag läste din text , jag skulle rekommendera att fler med adhd läser denna text när dom känner sig harmoniska. Det är inte bara partnern som ska förstå utan vi med adhd måste också lära oss att berätta hur vi mår och känner oss för att och tvärtom, hitta ett sätt som den med adhd kan behålla sitt fokus. Som te.x jag sitter med en fidgetspinner el mobilen så kan jag hålla mitt fokus när min sambo prata med mig och när jag säger till min sambo att dagen har varit stressig och jobbig så låter hon mig va tills jag kommer och prata med henne. Men som sagt jag förstog aldrig hur hon kände sig förrän jag läste din text.
Igenkänningsfaktorn är skrämmande.. Levt med min sambo i snart 2 år och det var för inte så länge sedan jag förstod att han har Adhd (ej diagnostiserad). Lämnas frustrerad efter bråk eftersom jag sällan får utrymme för att själv lyfta mina tankar och känslor. Min partner får säga sitt och sedan är inte inte villig att lyssna mer, inte ens när det varit tillfällen då jag kännt att jag velat be om ursäkt. Det har lett till att han ignorerat mig i flera dagar, förutom när han kommit med spydiga kommentarer om städning/matlagning (vilket jag sköter större delen av tiden, men som hann inte kan se eller uppmärksamma). Det är svårt att hitta ett ”rätt” bemötande eftersom hur han efterfrågar att bli bemött i olika situationer skiftar eller gäller inte längre när man väl ansträngt sig till att faktiskt rätta sig efter dessa ”regler”. Ett exempel är att efter ett bråk där han ej vill prata mer och som slutar med att han ignorerar mig, så har jag frågat 3 kvällar i rad om han vill prata och reda ut bråket, vilket han då fortfarande inte vill. Efter 5 dagar så frågar jag igen om han vill prata och får då som svar att han inte förstår vad vi ska prata om, och undrar varför jag kommer nu och frågar om vi ska prata efter att jag har ignorerat honom i 5 dagar… Försöker reda ut det ändå och han förklarar att han blir sån när han är arg och har ingen särskild lust att prata med mig då. Försöker komma överens om vi ska prata med varandra tidigare nästa gång så att det inte går så långt som 5 dagar.
Nästa bråk som sker några månader senare händer samma sak, han säger sitt och jag försöker be om ursäkt men tillåts inte.
Så den här gången vill jag ge honom utrymme att lugna ned sig, så förklarar för honom att han får komma till mig när han har lugnat ned sig och är redo att prata. Vi ignorerar varandra den kvällen och han skriver att han inte vet när han vill prata ”kanske imorrn, kanske ikväll”. Låter han vara och efter 5 dagar av fortsatt ignorerande så slänger han ur sig att jag ignorerat honom och att jag inte visar någon ånger för det jag gjorde. Försöker få honom att inse att det var han som inte ville prata med mig eller lät mig be om ursäkt när jag väl försökte första gången. ”Hur ska jag då kunna visa någon ånger om du inte tillåter mig?” Han tycker då att det är konstigt att han ska behöva be om att få prata när det är jag som har begått ett misstag, trots att det är han som inte velat prata eller ens vet när han är redo för att prata… Förstår ni mitt dilemma? Vad jag än gör eller försöker så går det inte att tillfredsställa den här mannen.
Når snart en bristningspunkt eftersom det känns som att jag försökt det mesta, försöker ha förståelse för hans diagnos, intalar mig själv i obehagliga situationer att det är hans Adhd som pratar, men börjar har svårt att urskilja vad som är hans personlighet och vad som är diagnos..
En stödgrupp av något slag hade ju varit uppskattat, för att få mer insikt eller kanske hjälp hur saker och ting hanteras i andra relationer.
Befinner mig i göteborg
Stödgrupp gärna:) jag finns i Göteborg och Falkenberg
Känner så igen mig i det mesta ni skriver här. Har känt mig så oerhört ensam i detta.
Har vart tillsammans med min sambo i 18 år och vi har ett barn tillsammans.
Min sambo levererar otroligt på sitt arbete är utåt sett väldigt social och omtyckt av alla. Men hemma på kvällarna så är hon utmattat, tvär och fräser av mig och ibland våran son.
Jag känner mig otillräcklig och handlingsförlamad. Somnar oftast ledsen med känslan av att jag aldrig får någon bekräftelse för allt jag gör hemma och håller ihop.
Har försökt att ta upp detta såå många gånger, försökt förklara att jag mår dåligt och känner mig oviktig i hennes liv.
Jag har efter att ha läst alla inlägg här fått en större förståelse för det, men hur länge ska man orka?
Idag pratade jag med min ”iblandbo” i telefonen. Vi har ofta diskussionen om att han får överhöra saker som jag disskuterar livligt med andra och han känner sig då utanför. Jag brukar säga att det beror på att han aldrig lyssnar klart, att han börjar förklara vad jag ska göra istället för att lyssna. Vilket gör att jag alltid överväger om jag ska börja beräta saker. Men idag var jag upprörd över en sak på jobbet och pratade om detta (som han vill) mitt i det viktiga avbryter han mig ocvh säger.
– jag vill gärna höra vad du har att säga men det kom en ska imellan nu som jag behöver göra. Kan du ringa sen?
…………….ja vad ska man säga ..vet ju varför detta händer, men ändå svårt att förhålla sig till.
Tack för att ni delar med er. Känns skönt att veta att det finns fler. Har levt i vårt förhållande i snart 15 år nu med tre barn men börjar verkligen känna hopplöshet. Har så många gånger tänkt och velat att vi ska hitta ett sätt att hantera vardagen, familjen, relationen, livet. Men det blir alltid nya sak, bortglömda löften, kaos, kommunikationsproblem och konflikter.
Det finns mycket läsning och stöd för ADHD personen men för oss som är partnern hittar jag inget. Jag skulle verkligen behöva det för att orka med.
Tack för att ni delade med er. Är det någon som vet hur man som par, eller i relation kan få någon hjälp som gör skillnad så dela gärna. Och har ni delat tidigare så gör det gärna igen.
Jag har själv adhd kan hålla med om mycket du skriver om, tex jag blir lätt arg/irriterad men när jag märker att jag börjar bli arg så går jag undan en stund för att kunna lugna ner mig men min sambo följer efter mig och bara tuggar på bet henne snäll kan du bara låta mig va en liten stund hon fortsätter tugga på ber henne andra gången kan bara låta mig va en stund hon tuggar på , känner att hon inte respekterar mig för hade hon sagt det till mig så hade jag låtit henne få den tiden hon behöver, så jag känner att jag inte gör något fel ibland pgr av att hon inte respekterar mig
Jag har levt tillsammans med min sambo i många år. Ganska ofta när han blir arg, är det för små saker och han agerar jättestarkt. Inga andra runtomkring förstår hans kraftiga reaktioner. Det leder till total tystnad i flera dagar upp till 2 veckor, han sover inte i sängen, pratar ej, behandlar en som luft. Svarar inte eller knappt om man försöker pratar med honom. Han ber aldrig om ursäkt under eller efter dessa perioder. Sen plötsligt agerar han som inget hänt.
Jag har prövat alla möjliga metoder men inget verkar funka. Någon som varit med om samma eller har något sött hur man kan göra? Eller förstår vad det beror på?
Har sån igenkänningsfaktor här också. Jag har dock ingen diagnos, men misstänker att min sambo har. Framförallt, ett exempel som sker ofta är att min sambo ofta frågar saker som hon alltid förväntar mig att svara på. Säger jag nej blir det ett jävlar liv och total tystnad i minst 24h. Svarar jag, och hon frågar samma sak igen efter 5 minuter, och jag påpekar att jag redan svarat på det och att hon inte lyssnar, är jag omedgörlig och det är mitt fel igen.
Är så mentalt urladdad av detta, och en del annat. Att man inte har rätt att säga ifrån på ett alltid lugnt och respektfullt sätt – för man har ju lärt sig att det bara blir värre att bete mig precis lika dant som min sambo.
Det svåra är dock att det finns något där mellan oss. När det inte är tjurigt kan vi ganska nära och ha delade åsikter, men när vi inte är överens är vi verkligen inte överens.
Men i ditt fall, jag har en aning om vad samma beteende beror på hos min sambo. Låg självinsikt och social avsaknad av något. En självinsikt som blir som ett överstort ego. Det tar så hårt att påvisa att hon har fel att hela världen har fel. Tyvärr är det hårda myntet tillbaka som gäller har jag märkt – att nästan visa att man inte pallar mer. Om man plötsligt går ut en lång runda utan att förklara var man varit får man en väldigt ödmjuka/oroade ögon när man är tillbaka.