Är personer med ADHD generellt mer stökiga?

Från forum

Oh ja, det är vi! Som jag ser det finns nedan anledningar till det:

  1. Våra hjärnor behöver ha saker ordnade horisontellt, så allt är överblickbart. De flesta människor verkar fungera bra och hitta saker som är staplade på varandra eller lagda i lådor. Jag hittar saker snabbare och bättre om de är uppradade på hyllor eller ännu bättre på golvet eller ett bord.
  2. Vi kämpar med att få saker helt färdiga, vi ger gärna upp halvvägs och lämnar det sista ogjort. Det här verkar vara ett riktigt kännetecken för oss med ADHD. Vi tappar orken och hittar något roligare att göra. Det gäller såväl städning som allt annat vi företar oss.
  3. Väldigt ofta har vi bråttom. Vi kämpar med att hinna med saker som vi tror ska gå snabbt och vi har dålig uppfattning om hur lång tid saker tar att utföra. Vi tar tag i en sak och kommer sen på att vi behöver göra något annat. Det vi började med blir liggandes och saker man tagit fram kommer inte tillbaka till sin plats eller där vi tog dem.
  4. Vi har svårigheter att prioritera saker och prioriterar inte alls på samma sätt som de utan ADHD. Vi kan fokusera på saker som i andras ögon inte alls är viktigt att göra just nu. Om vi får en lista på saker som ska göras så försöker vi göra allt på en gång eller så går vi strikt efter ordningen på listan även om det skulle vara bättre att göra saker i en annan ordning. Som till exempel börja med det jobbigaste när man har energi och spara de lättaste sakerna till sist, det skulle aldrig falla oss in.
  5. Det tar oss helt enkelt längre tid att göra saker. Det kräver massor av energi för oss att behålla fokus på en och samma sak vilket innebär mindre energi över att just göra det man håller på med. Så att göra en sak, som att till exempel diska, som tar 15 minuter att göra för någon utan ADHD att göra tar oss kanske 40-50 minuter istället.

Eftersom vi också behöver städa och hålla reda på saker, och oordning också kan stressa oss, gör just den stressen att det blir ännu svårare för oss att hålla fokus.

Att leva med en partner med ADHD

Artiklar, Relationer

För dig som lever med en partner med ADHD kan vardagen vara extra spännande och fartfylld. Samtidigt är det vanligt med konflikter och det är lätt att hamna i negativa cirklar. Hur kan du som partner stötta? Vad är viktigt för att få relationen att fungera? Några svar får du i den här artikeln.

Hjälp din partner planera vardagssysslorna

En viktig del av livet tillsammans är att få vardagslogistiken och sysslorna i hemmet att fungera. Vem handlar? Tar hand om tvätten? Klipper gräset? Lagar middag? Tar barnen till fotbollsträningen?

Att skapa en fungerande fördelning av vardagssysslorna kan leda till konflikt i alla relationer men är ofta extra knepig om ena parten har ADHD. En del av funktionsnedsättningen är ju problem med organisation och igångsättning, med följden att personen som inte har ADHD får mycket ansvar och börda.

Ett bra sätt att motverka snedfördelning är att strukturera vardagen på ett tydligt sätt. Som partner behöver du sannolikt vara drivande i arbetet och stötta sin partner med ADHD genom att återkommande ta upp familjens planering.

Till exempel kan det vara bra att ha ett planeringsmöte varje söndag då ni tillsammans går igenom vad som ska hända under veckan. Gör ett tydligt veckoschema med aktiviteter och fördela ansvar så att ni är överens om vem som ska göra vad. Sätt upp schemat väl synligt i hemmet – men lika viktigt är att din partner med ADHD för in sina aktiviteter i den egna kalendern och jobbar med alarm eller andra typer av påminnelser för att säkerställa att de blir av.

Undvik tjat och prioritera kärleken!

Grunden för en fungerande parrelation är att trivs i varandras sällskap, vara kärleksfulla mot varandra och visa respekt och förstående. Har din partner ADHD är det lätt att fastna i kritik och tjat. ”Att din mobil alltid är urladdad!” ”Jag fattar inte att du missade betala räkningen!” ”Glöm inte att du nattar barnen ikväll.”

Följden blir att din partner känner sig anklagad och kritiserad och att relationen präglas av missnöjde.  Det är viktigt att undvika! Välj dina strider och försök så långt som möjligt att inte ha en kritiserande hållning – negativ kritik leder ändå sällan till verklig förändring. Mycket tjat och påminnelser går att undvika genom att jobba förebyggande och skapa struktur för vardagssysslor som vi beskrev ovan. Sätt ribban på en nivå som ni klarar av och acceptera att vissa beteenden hos din partner inte går att ändra. En god strategi är att så ofta som möjligt bekräfta din partner och visa uppskattning för det som faktiskt fungerar – uppskattning kan ingen få för mycket av, med eller utan ADHD!

Utdragna konflikter tär på alla relationer. Låt det inte gå för långt. Ta professionell hjälp om ni behöver, till exempel genom parsamtal hos familjerådgivningen som erbjuds i alla kommuner. Prata med varandra efter en konflikt och gör en plan för hur ni kan agera nästa gång en liknande situation uppstår.

Nå fram

En kärnproblematik vid ADHD är problem med uppmärksamheten. Det kan självklart kännas frustrerande om din partner sällan ”orkar” lyssnar klart när du berätta något viktigt och ständigt fladdrar iväg i tanken. En tröst är att påminna sig om att mönstret beror på diagnosen – inte på ett ointresse för dig.

Du kan också optimera dina förutsättningar att nå fram. Ta bort distraktioner innan du börjar kommunicera – att släcka ner skärmar gör ofta stor skillnad. Se också till att ordentligt påkalla uppmärksamhet och ha gärna ögonkontakt. Detta kan dock vara klurigt. En del personer upplever nämligen att de lyssnar bättre om de samtidigt är sysselsatta med något som inte kräver mental ansträngning, till exempel spela Candy Crush, skrolla flödet eller klottra på ett anteckningsblock.  Var lyhörd för hur just din partner fungerar.

Och ibland måste du kanske acceptera att din partner inte förmår lyssna, till exempel om ni är i olika rum eller om hen just kommit hem efter en långa arbetsdag. Återigen, det handlar om diagnosen – inte om dig.

Från https://adhdcare.se/

ADHD-symptom hos män visar sig annorlunda än hos kvinnor

additudemag.com, Artiklar, Berättelser, Relationer

Män med ADHD är mer benägna att få känslomässiga utbrott som drivs av ilska över verkliga eller upplevda förolämpningar.

Som vuxen man med ADHD kan jag bli känslosam snabbt och ofta av till synes relativt obetydliga anledningar. Jag kan vara omogen och oansvarig. I flera år har jag skämts över bristen på framgång i mitt yrkesliv. Jag har lärt mig att bland annat dessa egenskaper är mer uttalade hos många män med ADHD än hos deras kvinnliga och neurotypiska motsvarigheter.

Det har inte skrivits så mycket om att män med ADHD ofta upplever sin diagnos på andra sätt än kvinnor. Med andra symptom och att de tar sig uttryck på andra sätt. Visst, de flesta av oss vet att hyperaktiva pojkar är mer benägna att få diagnosen än ouppmärksamma flickor. Men människorna i våra liv behöver verkligen förstå de skillnader som vuxna män med ADHD upplever. Här är exempel på hur jag tror att ADHD visar sig olika hos könen.

Vanliga ADHD-symtom hos män

Försenad känslomässig utveckling.

Forskning har visat att män mognar långsammare än kvinnor, och detta verkar särskilt sant för män med ADHD.

Vara snabb på att bli arg.

Medan flickor tenderar att internalisera känslor, är pojkar mer benägna att externalisera sina. Det är därför pojkar med ADHD oftare även har ett inslag av Trotssyndrom (oppositionell trotsstörning ODD) som är ett mönster av argumenterande, trotsigt, olydigt och ibland fientligt beteende och upplevs som samarbetsovilliga. I vuxen ålder är män med ADHD mer benägna att få känslomässiga utbrott som drivs av ilska över verkliga eller upplevda förringelser.

Motstånd mot att söka en diagnos.

Under mina många år av ADHD-coachning har jag stött på otaliga kvinnor som kämpar med sin mans eller unga vuxna sons motstånd att söka eller acceptera en ADHD-diagnos eftersom de fruktar störningens ”stigma”. I deras manliga värld är det att erkänna en svaghet. Föga överraskande är de flesta av mina kvinnliga följare på sociala medier de som mest aktivt strävar efter att förstå ADHD på uppdrag av sina män, sina barn och sig själva.

Bristfällig karriärutveckling.

Det här härrör sig delvis från den sociala konstruktion som fortfarande förväntar sig att män ska vara hushållets överhuvud och den främsta familjeförsörjaren. När en man med adhd inte kan prestera optimalt i eller framgångsrikt behålla sitt jobb (som var fallet för mig i många år) kan skammen och skulden vara förödande. Många sociala interaktioner startar med ”Vad jobbar du med?” Med andra ord, vad är ditt värde? När du inte är stolt över vad du gör, eller hur bra du gör det, känner du skam och pinsamhet.

Hur kan män hantera sina ADHD-symtom på ett bra sätt?

Män med ADHD behöver en säker plats att dela med sig av sina utmaningar på, en stödgrupp med människor som delar liknande utmaningar. Att känna sig hörd och lära sig nya idéer för hur man klarar av att hantera sina känsloutbrott kan vara mycket tröstande. Mindfulnessträning och träning kan också hjälpa till att stabilisera humöret och tygla känslor. Jag rekommenderar även alla att arbeta med sin partner, och kanske en terapeut, om kommunikationsstrategier för att kontrollera utbrott innan de inträffar.

Jag har märkt att genom att förstå vanliga ADHD-symtom hos män, och arbeta med att hantera dem, har hjälpt mig att bli mer effektiv i mitt liv som vuxen med ADHD.

// Alan P. Brown, ADHD-coach

Fritt översatt från www.additudemag.com

-Jag är överkänslig mot kritik!

Berättelser, Relationer

Att vara överkänslig mot kritik kan vara rejält utmanande, speciellt för de viktigaste och närmaste relationerna. Det här är en berättelse från en vuxen med ADHD som berättar hur det kan se ut från dennes håll. Vad som kan hjälpa att lindra och läka när den här känslan av kritik tar överhanden.

Jag känner mig personligt attackerad både mer och oftare än de flesta gör. Till och med själva tanken på att jag skulle kunna bli kritiserad kan förlama mig och när den känslan kommer över mig blir jag svår att lugna. Jag blir svår att leva med.

Jag står tvärs över rummet och stirrar på min man. Jag bara stirrar utan att blinka, med munnen som ett rakt streck och fixar honom med min blick. Han säger åt mig att sluta och att jag inte kommer någonstans med det här. Han säger att jag bara måste acceptera att jag skrek för mycket på barnen för att jag var stressad. Det är okej, alla gör det ibland.

Jag erkänner att jag gjorde det och känner mig skyldig och ledsen över det. Och jag ber om ursäkt till barnen. Det är över och bara att gå vidare. Men, eftersom jag förutom min ADHD också är extremt överkänslig mot kritik och mot att bli avvisad, kan jag helt enkelt inte släppa det.

-Sluta stirra, säger han. Sluta. Bara sluta. När du känner dig så där upprörd är det bara att gå därifrån.

Jag kan bara inte sluta. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer kunna förändra eller åstadkomma någonting men jag är så arg just nu att jag rasar inombords. Det är en sak för mig att säga att jag känner mig ledsen och skyldig. Men när han säger det och håller med om att det jag gjort är fel säger han att jag är en dålig förälder. Han säger att jag är en hemsk förälder som tappade kontrollen. Han säger att jag inte borde skaffa barn. Han säger, när han säger åt mig att gå därifrån, att det vore bättre om jag inte var i närheten av mina barn.

Naturligtvis säger han inte någon av dessa saker. Men jag hör dem. Jag hör dem som om han skriker dem åt mig. Jag känner dem som ett slag i magen. Jag har extremt svårt att ta emot någon som helst typ av kritik. Jag vet och förstår att ett bra äktenskap bygger på ärlighet vilket ibland innebär mild och konstruktiv kritik från din make. Men jag kan bara inte ta det. 

Ibland när min man kommer med förslag för familjen bara kryper det i mig. Till exempel ett så ofarligt och enkelt förslag som att vi kanske skulle låta vår yngsta dotter börja spela fotboll. Eller om vi kanske skulle åka på en utflykt på lördag och ta med picknick.

Även om jag skulle vilja svara honom och prata vidare om det så kan jag inte prata om sådana vardagliga saker som en rationell person i just det ögonblicket. Jag är alldeles för upptagen med att känna mig avvisad och ensam. Jag bara sluter mig. Jag slutar prata, korsar armarna och känner mig som världens sämsta person för att jag inte tänkt på detta tidigare.

Jag kan förstå att jag överreagerar när min man frågar något så enkelt som om jag vattnat våra växter. Han bryr sig egentligen inte så mycket om dem utan försöker kanske småprata lite som man gör i ett gemensamt hem. Men jag hör något mer än själva frågan. Jag hör: -Du är oansvarig. Jag hör: -Du tar inte hand om dina saker. Och jag känner hur ilskan stiger och svarar argt: – Självklart gjorde jag det! Jag vattnar väl alltid vår trädgård?

Han blir lika förvånad varje gång. -Vad sa jag? Vad är fel? Har du haft en dålig dag? Mår du bra? Och det utvecklas till en kamp. Jag väljer bråk, för att det är enklare.

Min psykolog förklarar det med att vi ofta bråkar med dem vi älskar för att vi egentligen är sårade och arga på oss själva. Vi vill få stopp på ilskan som klöser runt i vårt inre. Om vi ​​kan bli arga på någon annan kan vi avleda ilskan så den går utåt och plötsligt gör det inte lika ont. Eller åtminstone känns det annorlunda på ett sätt som inte känns så skadligt och trasigt. Vi blir arga och besvikna på vår partner istället för på oss själva.

Det här beteendet kan verkligen förstöra ett förhållande. Men som tur är vet min man att jag gör på det här viset, han har synat mig och går iväg, ut ur rummet. Jag har haft för vana att både följa efter honom och fortsätta bråka (om barnen inte är i närheten) eller falla ihop i en pöl av tårar. Då först kan vi gå in i ett konstruktivt samtal.

Ibland kan jag bita ifrån med syrliga kommentarer bara för att jag hör att han säger saker som han inte säger. Han kan till exempel säga -Herregud, jag måste verkligen gå ut och skotta snö nu. Det jag hör honom säga är att jag är lat som inte gjort det tidigare så jag svarar argt: -Ja jag skulle verkligen ha försökt klämma in det mellan att jag åt mina praliner och tittade på Netflix.

Jag förstår att detta inte är ett konstruktivt sätt att hantera livet och speciellt inte bra i en nära relation. Som tur är så är han förstående och hugger oftast inte tillbaka på det betet längre. I efterhand kan jag se att min kommentar både var onödig och dum.

Nuförtiden har jag också lärt mig att det är betydelsefullt att jag säger förlåt när jag kommer på det. Betydelsefullt för honom.

 

 

Psykisk misshandel?

Artiklar

Tvivlar du på vad du upplevt?

Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få dig att tvivla på dig själv.

Det finns en enkel regel du kan följa:

  • Lita på dina känslor. Om det känns fel så är det fel!
  • Ditt liv går ut på att försöka förstå vad hen vill, hur du kan göra personen nöjd.
  • Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det.
  • Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att hen ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor.
  • Du känner dig ofta orolig och nedstämd.
  • Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hens skiftande humör.
  • Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter din partner behandla dig.
  • Varje försök att reda ut problem med din partner lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst.
  • Det känns som om ni talar olika språk.
  • Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt.
  • Du känner dig illa till mods i hens sällskap men du älskar din partner.
  • Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd.
  • När hen är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då hen behandlat dig illa.
  • Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp din partner.
  • Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar.
  • Du är rädd för din partner men får samvetskval för att du är det.
  • Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre.
  • Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut.
  • Er relation slukar allt mer av din tid och energi men du får ingen rätsida på det.
  • Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning.
  • Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen.
  • Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk.
  • Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv.

Känner du igen dig?

Om det så bara är i några av exemplen så är du med stor sannolikhet utsatt för psykisk misshandel av din partner. Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken och benbrott, men det knäcker ditt inre. Många som utsatts för både fysisk och psykisk misshandel har sagt att de upplevde den psykiska misshandeln som värre än slagen och sparkarna. Misshandeln brukar i regel trappas upp och det är inte ovanligt att den som misshandlar psykiskt börjar ta till även fysiskt våld efter ett tag.

Från: www.psykiskmisshandel.se

Behovet av drama

Artiklar, Relationer

ADHD-hjärnan längtar efter att bli stimulerad och kan dra igång ett drama med personer i sin närhet bara för att få till en aktivitet i hjärnan. Nästa gång du kommer på dig själv, eller din partner, med att ha hamnat i någon av dessa vanliga fällor som beskrivs här nedan – ta ett steg tillbaka och utvärdera.

Många individer med ADHD skapar onödigt mycket drama i sina liv när de söker ett sätt att öka adrenalinet för att stimulera de frontala loberna i hjärnan. Det här görs varken frivilligt eller medvetet utan drivs av ett grundläggande behov hos ADHD-hjärnan. De flesta förnekar att de har ett sådant beteende, men detta är återkommande när man hör de historier närstående till personer med  ADHD berättar om. Även personer med olika typer av ADHD berättar om det själva. Låt oss titta på några av dessa situationer, så du kan se när du fastnat i fällan och dragits in i det spelet:

Låt oss ha ett problem!

Många personer med ADHD använder sig av andra människor för att få den kick de behöver för att stimulera hjärnan. Det gör de genom att göra andra upprörda och till slut att få dem att bli mer eller mindre tokiga. Man kan ofta höra familjemedlemmar till individer med ADHD säga: – Jag är så trött på att slåss med min bror (syster, mamma, son). Han (hon) måste alltid ha ett problem att diskutera och det slutar alltid med att vi blir osams.

Det finns en anledning till att personer med ADHD spelar det här ”spelet”, när ADHD-hjärnan inte har tillräckligt med stimulering letar den efter sätt att öka sin aktivitet. Att vara arg eller negativ har en omedelbar stimulerande effekt på hjärnan. När man blir upprörd producerar kroppen ökade mängder adrenalin, vilket ökar både hjärtfrekvensen och hjärnaktiviteten.

Jag slår vad om att jag kan få dig att skrika på mig

Många med ADHD är mästare på att få andra personer att skrika och bråka. Det beteendet ger individen med ADHD en omedelbar adrenalinrush men kan också leda till allvarliga konsekvenser för alla inblandade. Det är inte helt ovanligt att det leder till skilsmässa, slagsmål i skolan eller sparken från jobbet. Det här beteendet är varken planerat eller medvetet. Individen med ADHD känner av när det finns en sårbarhet hos andra och ger sig på den tills det ger resultat.

När man uppmanar närstående att bli mindre reaktiva när de uppmärksammar det här beteendet kan det hända att individen med ADHD istället ökar det dåliga beteendet. Det verkar som om det får helt motsatt effekt när andra blir mer toleranta. När man inte längre kan få adrenalinilska rusar man efter det med full kraft istället.

Jag tycker om att säga vad jag tänker

Ofta säger individer med ADHD att de är brutalt ärliga och bär med sig den egenskapen som om den vore något bra. Det brukar dock visa sig att brutal ärlighet sällan hjälper, relationer med andra människor kräver taktfullhet. När man säger det första som man kommer att tänka på kan man istället skada en relation och såra någons känslor.

Det är ditt fel!

Detta ADHD-beteende kan vara det som skadar en relation som mest.  Här resonerar individen med ADHD som att han eller hon inte är alls ansvarig för problemen i sitt liv. Allt är någon annans fel. De som har det här beteendet presterar inte ordentligt i skolan, på jobbet eller hemma på grund av den elaka chefen, den ineffektiva läraren eller den elaka familjemedlemmen. När man klandrar någon annan för sina problem blir man ett offer och har gett upp makten att ändra någonting.

Motstånd verkar öka adrenalinet i ADHD-hjärnan.

Vissa personer med ADHD är argumenterande och oppositionella mot mer eller mindre alla människor i sina liv. Den första reaktionen på alla frågor är ”nej.” Om man frågar någon med ADHD om hur många gånger, av tio, när någon närstående ber dig om något kommer du att göra det första gången utan att argumentera? Många av dem säger ”Kanske två eller tre gånger av 10.”

Jag säger tvärtom mot vad du säger

Individer med det här beteendet säger alltid emot, vare sig de tror på motsatsen eller inte. Om du säger till din partner med ADHD att han inte lyssnar på dig så förnekar han det och säger att du inte lyssnar. Om du säger att köket är stökigt säger han att det inte är det. Behovet att vara tvärtom och förneka verkar större än sanningen.

Mina tankar är mer hemska än dina

Många individer med ADHD är experter på att hitta negativa tankar och fokusera på dem under långa perioder. De verkar behöva negativiteten för att generera den mentala styrka som krävs för att få ett jobb gjort. En framstående hjärnforskare, Mark S. George, M.D., har påvisat att negativa tankar har en stimulerande effekt på hjärnan medan positiva tankar drar ner hjärnaktiviteten.

_______________

Det första steget för att eliminera de beteenden som beskrivs här ovan är att inse att man som närstående medverkar till att spela det här ”spelet”. Då först kan man försöka göra något åt det.

Fritt översatt från https://www.additudemag.com/too-much-drama-relationships/

 

På högvarv – att leva med ADHD

Relationer

Utdrag ur boken På högvarv – att leva med ADHD av Mikael Ressem.

I takt med att livet förändrades så ändrades också sammanhangen och i och med det förändrades kraven på vad jag skulle klara av. När jag fick barn  förändrades livet till en vardag som fylldes med dagishämtningar, veckoplaneringar och rutiner. Det var då jag fick problem.

Att plötsligt börja se sin egen del i problem som hade uppstått genom livet är inte lätt. Det kräver mycket mod och det kräver att man öppnar upp sig för sig själv och ser ärligt på sitt sätt att vara. För mig var det en smärtsam process, ett långsamt uppvaknande till att bli medveten om hur dåligt vissa delar av mitt liv faktiskt fungerade. men på samma gång var de en början till att få ett bättre liv.

Jag vet inte om det är ett utmärkande drag för ADHD eller om det bara gäller mig men det finns ett mått av grandiost beteende som vilar någonstans inombords. Ett sorts svagt storhetsvansinne där gränserna för vad som är möjligt suddas ut. I vissa sammanhang är det bra att ha känslan av att kunna allt, även sådant som man absolut inte kan. I andra situationer är det helt förödande.

Om man dessutom inte har förmågan att bedöma risker och konsekvenser, eller helt enkelt nonchalerar dem, så blir resultatet ofta förödande. Jag har en del vänner som fungerar ungefär likadant, och det vi har gemensamt är att vi på var sitt håll faktiskt har nått rätt stora framgångar. Men för ingen av oss har det varit en spikrak väg uppåt och för mig har fallen och svackorna ibland känts så djupa att jag inte kunnat se hur jag ska resa mig igen.

Det känns orättvist

Berättelser, Gina´s blogg

För att vi ska kunna ha en konversation om någonting som är viktigt, och framförallt om det är viktigt för mig, så behöver jag trycka undan och kontrollera mina känslor fullständigt för att få honom att stanna kvar i konversationen. Jag måste vakta varje ord jag säger och även vara vaksam på hans reaktioner för att han ska kunna höra vad jag säger. Vare sig det handlar om att jag vill att något ska förändras, om det är något han gör som stör mig eller att jag är orolig för framtiden på grund av xyz.

Ibland när jag känner mig arg och besviken, upprörd och orolig vill jag också kunna uttrycka det. Naturligtvis på ett respektfullt sätt, utan personangrepp och fula saker.  Men så fort jag visar minsta lilla känslouttryck slår hans svartvita/allt eller inget-tänkande in och allt stannar upp. Han slutar lyssna och börjar skylla ifrån sig. Han saknar helt insikten om det här och varken förstår eller ser det hända. Han inser inte heller hur hans beteende påverkar andra i hans närhet. Jag vet inte hur länge jag ska orka fortsätta så här, att vara helt ensam i att bära hela familjen och varken kunna visa mina känslor eller berätta hur jag känner.

Hans egna känsloutbrott är enormt känslosamma och tydliga. Vad det än handlar om, stort som smått. Jag kan bli otroligt avundsjuk på honom att han kan få ge utlopp för sina känslor på det sättet eftersom för mig är det helt naturligt att visa sin ilska, frustration och besvikelse. Både verbalt och ibland högljutt och även med kroppsspråk. Det känns orättvist att jag ska behöva hålla igen på detta helt för att undvika bråk och för att få honom att lyssna på vad jag har att säga.

Jag skulle vilja se att det finns en vilja till förändring, en ansträngning i att det går åt rätt håll. Jag skulle vilja vara säker på att det finns någon mening med att jag kämpar vidare och gör dessa ansträngningar, eller spelar det jag gör ingen roll? Jag har inte berättat för någon i min familj eller en vänskapskrets om de här ADHD-symtomen och hur skadliga de är eftersom det då känns som att jag pratar illa om honom och jag vill inte såra honom.

Det här gör att jag ofta känner mig väldigt ensam och är osäker på om jag slåss mot väderkvarnar eller om jag gör en höna av en fjäder. Det hela ger mig en overklighetskänsla, händer det här verkligen mig?

Det här är första gången jag verkligen har pratat om det här och det är svårt att sätta ord på – det är till och med svårt att skriva det. Men jag tycker att det har varit till hjälp att sätta ord på mina tankar.

Hur som helst, tack för att du läste.

Är ADHD-medicin knark?

Artiklar, Medicinering, Myter

I detta inlägg kommer du få ett tips på hur du som lärare kan underlätta inlärning hos elever med ADHD. Men låt mig först prata lite om vad ADHD-läkemedel är. Det är många som har åsikter, men inte lika många som har koll.

De vanligaste ADHD-läkemedlen är så kallade centralstimulerande preparat. Det innebär att de påverkar det centrala nervsystemet. Det låter kanske som knark, men det vanligaste centralstimulerande preparatet är koffein. Varken kaffe eller de vanligaste ADHD-läkemedlen har samma kemiska struktur som amfetamin (som också är ett centralstimulerande preparat och det som ADHD-medicin brukar jämföras med). Däremot finns det även ADHD-läkemedel som räknas till amfetamin och som kan skrivas ut när andra inte fungerat.

Både kaffe och ADHD-medicin höjer alltså vakenhetsgraden. Att ha ADHD innebär faktiskt att ha en hjärnan med en sänkt vakenhetsgrad. Och då blir det svårt att koncentrera sig. Det gäller både dem med och utan hyperaktivitet. Mer om det strax …

Så när vakenhetsgraden höjs, blir det lättare att lyssna på vad läraren säger.  Ungefär som när det där morgonkaffet får igång dig. Det blir också lättare att göra klart sina arbetsuppgifter när hjärnan är tillräckligt alert för att kunna fokusera på det den ska.

Men är ADHD-medicin beroendeframkallande? Jaa …

en besk vit kristallin xantinalkaloid som fungerar som en psykoaktivt centralstimulerande drog … kan vara beroendeframkallande …

– Wikipedia

Oj, nu blev det fel. Det var kaffet jag pratade om igen. Men ADHD-läkemedel kan absolut vara beroendeframkallande. Om det missbrukas. Inte i de doser som det ges för att behandla ADHD. I de doser normaliserar det hjärnans nivåer av dopamin. Tar man mer höjs de över de normala nivåerna och det är först då man börjar känna suget när det saknas. Därför ska man också ta missbruk av ADHD-läkemedel på stort allvar!

Och på grund av att ADHD-läkemedlen hjälper till att höja dopamin-nivån (som även kaffe kan göra), så ökar de inte bara vakenhetsgraden. De påverkar även hjärnans belöningscentrum. ADHD-hjärnan är nämligen underaktiv både när man mäter hjärnvågor och när man mäter dopamin. När dopamin höjs, då normaliseras hjärnans signaler och man både tänker och motiveras på ett mer ”normalt” sätt. Det är på samma sätt som antidepressiva fungerar med att höja serotonin – mer och starkare signaler helt enkelt, signaler som funkar hos oss andra utan någon ”signalrubbning”. Precis som med kaffe så kommer effekten inom en halvtimme och varar sen i några timmar (lite olika med olika läkemedelssorter och det finns även medicin som funkar annorlunda). Det är också värt att veta att Socialstyrelsen numer rekommenderar läkemedel i ett tidigt skede, istället för som tidigare när annan behandling utprovats. Däremot så konstaterar Socialstyrelsen att det endast finns ett tydligt forskningsstöd för positiva effekter på kort tid (6 månader) men inte på lång sikt (3 år).

ADHD-elevernas inre belöning är utan medicinering inställt på ett lägre defaultläge än hos alla utan diagnos. Det får olika följder i vardagen. En är att det blir svårare att motivera sig själv att både påbörja och avsluta uppgifter. För det känns helt enkelt inte lika bra att göra en uppgift. En annan följd är att man kan börja leta efter dopamin-kickar som får en att känna sig bra. Det kan vara fysiska aktiviteter som ger ett rus, ibland farliga sådana, eller droger. ADHD-läkemedel verkar därför minska risken för missbruk hos de flesta med ADHD och inte tvärtom. Detta är för att en medicinerad hjärna helt enkelt inte måste söka sig efter ”belöningar” och aktiviteter som stimulerar hjärnans belöningscentrum på annat sätt. En sådan hjärna saknar inte sitt dopamin. Missbruk av olika sorter har på grund av den fysiologiska ”belöningsbristen”, impulsiviteten och ett nedsatt konsekvenstänk koppling till ADHD.

Rörelse inverkar också positivt på dopamin. Men alla behöver inte börja klättra som nobelpristagaren i fysik, Michael Kosterlitz. Även annan fysisk aktivitet påverkar ADHD:n och i formen med hyperaktivitet söker sig eleverna automatiskt till rörelse.

Hyperaktivitet och svårigheten att sitta still verkar vara hjärnans lösning på nedsatt vakenhetsgrad och underaktiviteten. Hjärnan drar då igång sig själv genom fysisk aktivitet.

Säg därför inte till en elev med ADHD att sitta still!

Så vad ska vi göra om vill att ADHD-hjärnan ska kunna koncentrera sig på vår undervisning? Jo, vi ska tillföra rörelse! All rörelse verkar hjälpa – ett tjugo minuters motionspass på morgonen eller att stryka under i texten, att gå runt mellan stationer i klassrummet eller stå och skriva vid tavlan istället för på papper, att pilla på något, tugga tuggummi eller gunga fötterna mot ett gummiband virat runt stolsbenen …

Men säg bara inte åt en hyperaktiv elev med ADHD att sitta still. Då ber du dem samtidigt att sluta tänka och fokusera. Uppmuntra istället både hyperaktiva och hypoaktiva ADHD-elever till rörelse.

Kom ihåg: ADHD innebär en underaktiv hjärna – inte en överaktiv

Det som uppfattas som överaktivitet är när hjärnan inte klarar av att hålla kvar uppmärksamheten för att signalerna är för svaga, då hoppar den vidare till något annat. Det är detta hoppande som tolkas som överaktivitet. Och det är bland annat detta hoppande som ADHD-läkemedel påverkar. Någon elev beskrev det som att alla tankar var som bubblor. Men de bara sprack. Med medicinen kunde han plötsligt få tag på bubblorna, tänka tankarna klart, utan att de sprack och det kom en ny hela tiden.

Vilseiklassen

It´s like a videogame. Let´s play.

Berättelser, Gina´s blogg

You are presented with an urgent problem you didn’t make.

There is a time limit to solve it, and there are agents poised to make it worse.

The information you need to solve it is scattered and hidden behind locked doors and in random places, some of it needs decoding, and some of it is false.

You quickly scan, run around, collect and parse the info. Some of it conflicts. You learn the environment as quick as you can, decide what to believe, formulate a plan and set out to solve the problem.

While you are solving it you are bombarded with missiles and distractions, the terrain shifts without warning, it is very noisy, one of your controls stops working, you can only move in one direction and then it switches and you can only move in the opposite direction. You have to pause and fix the controls.

While you are fixing the controls the game reboots and starts from the beginning. The problem is slightly different.

This time while you are playing there is a loud voice shouting at you about how bad you are at this game.

You manage to go up some levels. Now there are other players involved and they don’t seem to understand the game, which is not surprising, but it makes it harder to see the goal.

You decide to give up on teamwork and go solo, maverick, to reach the end before time’s up. This makes everyone hate you, but you can move faster.

You reach the goal and solve the problem. Yay! Suddenly everyone else loses interest in the game. It never happened. Nobody likes that game. A new game has come out. I bet you don’t know how to play it.