”Det automatiska nej:et” är ett fenomen som jag observerat under en längre tid hos vuxna med ADHD. Jag har nog till och med myntat själva begreppet och skrev om det redan 2014 i en artikel. För den oinvigda kan ”det automatiska nej:et” se ut som negativitet eller trots, men oftast ligger det någonting annat under. Det har jag lärt mig dels genom att jag professionellt har specialiserat mig på ADHD för vuxna men också genom att ha observerat det hemma och på nära håll. Jag har förstås sett ”det automatiska ja:et också”, mer om det lite längre fram.

Den professionella förklaringen
Man kan klassa ”det automatiska nej:et” som en dålig copingstrategi, ett dåligt sätt att hantera en utmaning. När människor växer med obehandlad ADHD och inte har lärt sig att hantera diagnosen tenderar de att komma på olika egna sätt att hantera sina utmaningar. Vissa bra, vissa kontraproduktiva och en del rent av destruktiva lösningar. En del av de dåliga copingstrategierna är helt enkelt desperata försök att klara sig genom dagen – utan att egentligen förstå sina utmaningar.

I terapi för vuxna med ADHD borde man titta lite närmare på dessa kontraproduktiva copingstrategier och försöka hitta mer produktiva strategier för att klara sina utmaningar.
Min man brukade vara mästare på ”det automatiska nej:et”. När han diagnosticerades för ADHD (1999) började jag förstå hur han utvecklat detta som för honom blivit en vana. Jag intervjuade honom för några år sedan för en artikel i en tidning om hans bästa tips för att bromsa sin egen ADHD-berg-och dalbana. Då frågade jag honom om ”det automatiska nej:et”.

Den personliga förklaringen
– Det var helt enkelt så att jag rutinmässigt sa nej på allt som min fru föreslog , vare sig det var en utflykt eller ett annat sätt att göra saker hemma. Jag vet egentligen inte varför, eftersom jag inte var direkt emot hennes de flesta av hennes förslag egentligen.
När jag tänker tillbaka på det misstänker jag att jag sa nej reflexmässingt, bara för att slippa lägga en sak till i högen med saker jag skulle tänka på eller komma ihåg – vilket skulle kunna leda till ännu ett misslyckande. Man blir så van att falla platt när man provar nya saker att man undviker att prova dem. – Jag tyckte att det var lättare att säga nej och titta på Star Trek istället!

Nuförtiden har jag lärt mig att försöka lyssna med ett öppet sinne innan jag förkastar en idé. Vi har nu ett speciellt sätt för oss och det är när Gina föreslår något och jag säger ”Nej” så upprepar hon sitt förslag. Jag säjer ”Nej” igen. Hon försöker en gång till och jag säger ofta ”OK” till slut.

Det hjälper mig att göra så eftersom det ger mig tid att få ut de automatiska nej:erna från mitt system. Det gör att jag kan bedöma hur jag faktiskt känner för idén. Det händer till och med att jag nu kan svara ”låt mig tänka på det” eller ”jag skulle säga ja, men” istället för det automatiska nej:et.

Den andra sidan av myntet, ”det automatiska ja:et”
En vän till mig som diagnosticerades med ADHD i trettioårsåldern brottades länge med det motsatta problemet; ”det automatiska ja:et”. Eller rättare sagt, det ser ut som det motsatta problemet. Det är egentligen bara en annan sida av samma mynt. Det känns lättare att ge ett positivt svar än att tänka igenom det – och riskera att det blir fel. När hon fick frågor om att hjälpa till med ideellt arbete eller sitta barnvakt till sina systers barn hade hon svårt att säga nej.

Hon kallade sig själv för en ”peoplepleaser”, dvs att hon ville vara snäll och vara alla till lags. Men om man gör det så enkelt så missar man grundorsaken. ADHD:n gör att hon har svårt att skilja mellan uppgifter hon kan ta sig an och de som hon inte kan eller vill. Ytterligare ett problem var att hon kände sig tvungen att svara direkt. Detta gjorde att hon tog på sig för mycket och därmed gjorde både andra och sig själv besviken.
Jag föreslog att hon skulle öva på att säga ”Låt mig tänka på det” eller ”Jag återkommer till dig”. Jag föreslog att hon också kunde säga: ”Kan du fråga mig med ett sms eller e-mail? Då kan jag tänka igenom det och återkomma till dig.” Det går mycket lättare för henne att göra det nu när hon tagit medicin i några år.

Att hitta den gyllene medelvägen
De flesta människor, speciellt de med ADHD, strävar efter att hitta den gyllene medelvägen i de flesta frågor. För de med ADHD som lider av det som blivit resultatet av dåliga copingstrategier börjar lösningen till medelvägen genom att försöka undersöka varför de automatiskt svarar ja eller nej.

// Fritt översatt från Gina Pera´s blogg

Kämpar du med ADHD och de automatiska svaren? Vad är din strategi? dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet här nedanför.