Utdrag ur boken På högvarv – att leva med ADHD av Mikael Ressem.

I takt med att livet förändrades så ändrades också sammanhangen och i och med det förändrades kraven på vad jag skulle klara av. När jag fick barn  förändrades livet till en vardag som fylldes med dagishämtningar, veckoplaneringar och rutiner. Det var då jag fick problem.

Att plötsligt börja se sin egen del i problem som hade uppstått genom livet är inte lätt. Det kräver mycket mod och det kräver att man öppnar upp sig för sig själv och ser ärligt på sitt sätt att vara. För mig var det en smärtsam process, ett långsamt uppvaknande till att bli medveten om hur dåligt vissa delar av mitt liv faktiskt fungerade. men på samma gång var de en början till att få ett bättre liv.

Jag vet inte om det är ett utmärkande drag för ADHD eller om det bara gäller mig men det finns ett mått av grandiost beteende som vilar någonstans inombords. Ett sorts svagt storhetsvansinne där gränserna för vad som är möjligt suddas ut. I vissa sammanhang är det bra att ha känslan av att kunna allt, även sådant som man absolut inte kan. I andra situationer är det helt förödande.

Om man dessutom inte har förmågan att bedöma risker och konsekvenser, eller helt enkelt nonchalerar dem, så blir resultatet ofta förödande. Jag har en del vänner som fungerar ungefär likadant, och det vi har gemensamt är att vi på var sitt håll faktiskt har nått rätt stora framgångar. Men för ingen av oss har det varit en spikrak väg uppåt och för mig har fallen och svackorna ibland känts så djupa att jag inte kunnat se hur jag ska resa mig igen.