Kategoriarkiv: Gina´s blogg

Det känns orättvist

Berättelser, Gina´s blogg

För att vi ska kunna ha en konversation om någonting som är viktigt, och framförallt om det är viktigt för mig, så behöver jag trycka undan och kontrollera mina känslor fullständigt för att få honom att stanna kvar i konversationen. Jag måste vakta varje ord jag säger och även vara vaksam på hans reaktioner för att han ska kunna höra vad jag säger. Vare sig det handlar om att jag vill att något ska förändras, om det är något han gör som stör mig eller att jag är orolig för framtiden på grund av xyz.

Ibland när jag känner mig arg och besviken, upprörd och orolig vill jag också kunna uttrycka det. Naturligtvis på ett respektfullt sätt, utan personangrepp och fula saker.  Men så fort jag visar minsta lilla känslouttryck slår hans svartvita/allt eller inget-tänkande in och allt stannar upp. Han slutar lyssna och börjar skylla ifrån sig. Han saknar helt insikten om det här och varken förstår eller ser det hända. Han inser inte heller hur hans beteende påverkar andra i hans närhet. Jag vet inte hur länge jag ska orka fortsätta så här, att vara helt ensam i att bära hela familjen och varken kunna visa mina känslor eller berätta hur jag känner.

Hans egna känsloutbrott är enormt känslosamma och tydliga. Vad det än handlar om, stort som smått. Jag kan bli otroligt avundsjuk på honom att han kan få ge utlopp för sina känslor på det sättet eftersom för mig är det helt naturligt att visa sin ilska, frustration och besvikelse. Både verbalt och ibland högljutt och även med kroppsspråk. Det känns orättvist att jag ska behöva hålla igen på detta helt för att undvika bråk och för att få honom att lyssna på vad jag har att säga.

Jag skulle vilja se att det finns en vilja till förändring, en ansträngning i att det går åt rätt håll. Jag skulle vilja vara säker på att det finns någon mening med att jag kämpar vidare och gör dessa ansträngningar, eller spelar det jag gör ingen roll? Jag har inte berättat för någon i min familj eller en vänskapskrets om de här ADHD-symtomen och hur skadliga de är eftersom det då känns som att jag pratar illa om honom och jag vill inte såra honom.

Det här gör att jag ofta känner mig väldigt ensam och är osäker på om jag slåss mot väderkvarnar eller om jag gör en höna av en fjäder. Det hela ger mig en overklighetskänsla, händer det här verkligen mig?

Det här är första gången jag verkligen har pratat om det här och det är svårt att sätta ord på – det är till och med svårt att skriva det. Men jag tycker att det har varit till hjälp att sätta ord på mina tankar.

Hur som helst, tack för att du läste.

It´s like a videogame. Let´s play.

Berättelser, Gina´s blogg

You are presented with an urgent problem you didn’t make.

There is a time limit to solve it, and there are agents poised to make it worse.

The information you need to solve it is scattered and hidden behind locked doors and in random places, some of it needs decoding, and some of it is false.

You quickly scan, run around, collect and parse the info. Some of it conflicts. You learn the environment as quick as you can, decide what to believe, formulate a plan and set out to solve the problem.

While you are solving it you are bombarded with missiles and distractions, the terrain shifts without warning, it is very noisy, one of your controls stops working, you can only move in one direction and then it switches and you can only move in the opposite direction. You have to pause and fix the controls.

While you are fixing the controls the game reboots and starts from the beginning. The problem is slightly different.

This time while you are playing there is a loud voice shouting at you about how bad you are at this game.

You manage to go up some levels. Now there are other players involved and they don’t seem to understand the game, which is not surprising, but it makes it harder to see the goal.

You decide to give up on teamwork and go solo, maverick, to reach the end before time’s up. This makes everyone hate you, but you can move faster.

You reach the goal and solve the problem. Yay! Suddenly everyone else loses interest in the game. It never happened. Nobody likes that game. A new game has come out. I bet you don’t know how to play it.

 

Tecknen på vuxen-ADHD är väl uppenbara?

Gina´s blogg, Relationer, Surveys
FEL!! Men tecken på vuxen-ADHD visar sig väl i början av relationen? Tja, inte det heller direkt… Ibland är det förstås så, speciellt om din partner är runt 30 år eller yngre eftersom de senaste årens medvetenhet kring dessa frågor och ADHD har ökat. Det har inneburit att fler av dagens unga vuxna med ADHD utreddes och diagnostiserades för länge sedan.

Låt oss anta att de därför fått rätt utbildning och behandling. Det skulle innebära att de sedan går in i relationer fullt medvetna om sina styrkor och utmaningar och har anammat goda kompenserande strategier. Men det är ett ganska stor antagande och en rätt vild gissning. Många andra med en barndomsdiagnos tror att de bara ”växte upp” ADHD, kanske de aldrig försökt med medicinering eller slutade med det när de flyttade hemifrån.

För de flesta respondenter i en AHDH-partnerundersökning som gjorts var deras ADHD-partner dock 30 år och äldre när de gjorde undersökningen 2004 eller 2006. För dem flög ADHD länge långt under radarskärmen – ibland i årtionden. Missuppfattningar om vad ADHD är – och inte är – kan visa sig vara ett stort hinder för att känna igen tecken på ADHD hos vuxna.

Nedan hittar du en lista med sådana missuppfattningar och som förhoppningsvis kan bringa lite mer klarhet i vad AHDH är och kan vara.

Respondenterna i undersökningen betonar tre viktiga punkter
  1. De hade känt sin partner länge innan de misstänkte ADHD. Det berodde främst på att de visste väldigt lite om ADHD och att det mesta de visste var fel.
  2. De hittade kunskap av en ren slump via en webbplats, artikel eller bok. Vid sällsynta fall kunde en terapeut komma med ledtrådar när det gått så långt att man sökte hjälp för depression eller utmattning. Inom den traditionella sjukskrivande vården kände man inte igen symptomen. (Om de gjorde det nämnde de det inte.)
  3. De önskar att de hade känt till vuxen-ADHD tidigare. Okunnigheten kostade dem och deras familjer mycket  smärta, ångest och ibland även pengar.
Fakta om undersökningen och respondenterna:
  • De flesta respondenter rapporterade att deras ADHD-partner inte hade diagnostiserats innan de träffades.
  • Halva gruppen sa att deras partners problematiska ADHD-symtom dykt upp efter bara några veckor, månader eller ett år in i förhållandet.
  • För 72 procent gjorde ADHD-partnern en utredning av ADHD under förhållandet. Av dem diagnostiserades 90 procent.
  • I de flesta fall inledde partnern till den vuxna med ADHD en diskussion efter att ha sett en något på TV, läst en bok, webbplats eller artikel. (I endast 4 procent av fallen föreslog någon inom vården möjligheten.)
  • Halva gruppen rapporterade att det tog längre tid för svårigheterna att utvecklas och kom i takt med att man fick barn, svårigheter på jobbet eller en ansträngd ekonomi. Livet började helt enkelt kräva mer av dem än vad deras hjärnfunktion kunde hantera. (Ja, detta händer för många av oss någon gång. Men för personer med ADHD tenderar det att hända tidigare eller allvarligare.)

Undersökningen gav även möjlighet att ge utökade svar. Nedan följer några av respondenternas svar på frågan: ”Vad visste/trodde du om ADHD för vuxna innan din partners diagnos?” Som man kan se fanns det ingen uppenbar kunskap om tecknen på ADHD hos vuxna.

ADHD innebär hyperaktivitet – hos barn!

  • ADHD innebär hyperaktivitet hos barn och förvärras genom dålig kost. De flesta vet fortfarande inte att det påverkar vuxna.
  • Min rumskamrat på college hade ADHD och fick Ritalin för sin hyperaktivitet. Fram till min mans diagnos visste jag inte att man kunde ha ADHD och visa symtom på slöhet.
  • ADHD verkade vara någon slags tecken på karaktärsdrag på företagsamhet och driv, en ursäkt för allt. Nu accepterar jag att det är en giltig diagnos, men min fru (som har det) gör det inte!
  • När jag växte upp hade min kusin en mycket hyperaktiv ADHD. Han tog Ritalin och kämpade i skolan. Jag trodde aldrig att det manifesterade sig hos vuxna eftersom alla sa att barn växer ut ur det.
  • Allt jag visste var att min man hade kallats hyperaktiv som barn. ”Lösningen” var att begränsa socker.
  • För många år sedan läste min man boken Driven to Distraction, men jag ignorerade honom när han sa att det lät precis som han. I 25 år hade han diagnostiserat sig själv med störningen i varje självhjälpsbok som han läste så jag var döv för diagnosen för dagen. Det visade sig att han hade rätt!
  • Jag är psykoterapeut så min utbildning gjorde mig medveten om ADHD hos barn, men jag hade ingen aning om hur det påverkade vuxenrelationer.
  • Jag var misstänksam mot diagnosen och betraktade den som en ”catch-all” -etikett för barn med inlärningssvårigheter.

Förnekelse

  • Jag visste om min frus ADHD-diagnos men i åratal insåg vi inte hur det påverkade vårt förhållande. Hennes glömska, dåliga tidshantering och att hon ibland kändes ”frånvarande” kunde jag hantera. Först senare insåg jag att utbrott, ilska, ångest och beskyllningar som förstörde vårt äktenskap också var vanliga ADHD-drag. Jag trodde henne att det var mitt fel att hon var olycklig.
  • Min mans psykiater-far kände till sin sons utmaningar som började tidigt i livet. Ändå trodde han att hans gener var för överlägsna för en sådan diagnos. Han skyllde alla sin sons problem på någon eller något annat. I flera år trodde jag på honom, han var ju experten. Lyckligtvis fick vi reda på det själva och nu med behandling går det bra för både min man och oss.

Hade du några missuppfattningar om ADHD innan du fick mer fakta och lärde dig nya saker om vuxen-ADHD? Dela gärna med dig av dem här nedanför, du kommer se att du inte är ensam. 

Jag önskar att jag vetat tidgare…

Gina´s blogg, Relationer, Surveys

”Jag önskar att jag tidigare hade känt till ADHD för vuxna”. Det svaret lämnade genomgående av de som svarade i en ADHD-partnerundersökning som gjordes 1994.

Forskningen gjordes som research och underlag till en bok. Även nu, snart 3 decennier efter att ADHD för vuxna förklarades som en medicinsk diagnos (1994), finns okunnigheten kvar. Det betyder troligen att miljontals människor lider, helt isolerat från både kunskap och hjälp. 

I det här inlägget beskriver partners till vuxna med ADHD kostnaden för den okunnigheten. Du kanske tycker att det här inlägget är smärtsamt, men det går inte att dela den här informationen på ett smidigt sätt.  Att veta att det här inlägget är smärtsamt och kan öppna gamla sår måste därför ha ett högre syfte. Anledningen är att validering (bekräftelse) är en stor del av läkningsprocessen.

Att förneka och driva tillbaka känslor är aldrig bra och förlänger och förstärker bara känslan av elände och isolering. När vi äntligen får en bekräftelse av den verklighet som vi så länge förnekat, börjar vi kunna klara av att hantera den på ett bättre sätt. Om du är över valideringsstadiet och inte behöver smärtsamma påminnelser, hoppa bara över det här inlägget.

Här kommer en sammanfattning på några av de  svar som respondenterna i ADHD-partnerundersökningen svarade på frågan: ”Vad önskar du att du vetat om ADHD tidigare?”

  • Vad ADHD är och hur det påverkade mig

Han verkar kunna leva med det ganska bra, förutom det faktum att han aldrig lyckats med att ha en långvarig relation. Jag antar att han aldrig lärde sig vad problemet var eftersom det alltid fanns en rad nya flickvänner på rad. Han är väldigt snygg och charmig. I början.

  • Att det finns en neurologisk förklaring

Jag skulle inte ha tagit allt så personligt – och han skulle inte ha känt sig sig som en idiot. Vuxna med obehandlad ADHD kommer med allsköns ursäkter för sitt beteende och skyller allt på andra. I längden verkar det urholka självförtroendet och förstör de relationer de värdesätter mest. Min man trodde i flera år – och gör fortfarande i viss utsträckning – att jag var orsaken till all hans olycka. Naturligtvis fanns det också inslag av självmedicinering i form av diet coke, alkohol, shopping och smärtstillande medel. I åratal tålde jag hans ”slumpmässiga” beteende, men det som till äntligen kastade mig över kanten var hans humörsvängningar och verbala övergrepp.

  • Att ADHD har påverkat allt så mycket

Jag har alltid misstänkt att något var fel. Men eftersom han kan hålla sig cool runt alla människor utanför hemmet var det jag som såg instabil ut. Det var jag inte. Jag var överväldigad.

  • Att inte lita på min mans mamma, psykologen

Hennes gyllene pojke hade inga problem; Han var ju begåvad! Nu kämpar jag verkligen med ilska över hur länge han förblev odiagnosticerad. Hennes blinda medberoende hjälpte ingen av oss, minst av allt hennes son och hennes barnbarn.

  • Att inte avfärda ADHD som ”månadens sjukdom”

Jag ser nu tydligare ADHD bland vänner, familj och kollegor och har en större förståelse för hur detta påverkar all familjedynamik. Även samhället i stort, på arbetsplatser, i politiken och i affärslivet på högsta nivå. Större medvetenhet kommer att få fler vuxna med ADHD att komma ”ut ur garderoben”. Låt oss diskutera detta öppet utan förlöjligande, utstötning, stigmatiserande eller rädsla från ”utbildade” människor som inte har en aning. Och få inte igång mig med terapeuter inom vården som knyter alla symtom till barndomen. Prata om clueless! 

  • Att läkemedel kan öka kreativiteten och inte minska den

Med behandlingen har min man blivit mer kapabel att ta itu med vardagen, saker blir gjorda och uppmärksamheten har ökat. Medicineringen har stöttat, inte minskat, den ovanliga och kreativa sidan av hans hjärna som jag var så attraherad av från början. 

  • Denna kunskap skulle ha hjälpt våra nu vuxna barns förhållande till sin far

Om våra barn hade vetat om min mans ADHD när de var yngre hade det kunnat förhindra många bråk kring hans irritabilitet, dåliga tidsbedömning och obefintliga planeringsförmåga. Det är svårt för barn att inte associera dessa beteenden som brist på kärlek, vilket skapat svårigheter för dem senare i livet. Om vi ​​hade vetat kunde vi alla ha hjälpt honom att få hjälp och mina barn skulle ha lärt sig mer om kärlek och familj. 

  • Hur fulla av nonsens anti-medicineringsivrarna är

Jag brukade tro att de hade en poäng. Nu tror jag att de flesta av dem har stora mentala problem själva. Jag vill att människor som har ADHD ska förstå hur mycket bättre saker kommer att bli för dem och deras nära och kära om de bara söker hjälp och ärligt hanterar sina utmaningar. När jag nu fått upp ögonen för det här ser jag ofta hur odiagnosticerad och obehandlad psykisk sjukdom orsakar människan så mycket onödiga problem, sorg och smärta. Jag tror att vissa människor skulle erkänna att de har problem men är rädda att söka hjälp pga läkemedelshysteri. Jag ser att dessa människor kastar bort så mycket potential på grund av sin ogrundade rädsla.

  • Att ADHD kan påverka vårt sexliv …

… som det har gjort för så många partners i gruppen. Att han skulle förlora intresset för sex som resten av hans ”hobbyer”. Vilken besvikelse.

  • Hur illa allmänhetens medvetenhet om ADHD är 

Spciellt de som driver frågan om hur hemskt det är att ge människor ADHD-medicin och som påstår att det är omvärlden det är fel på. Min partner och jag möter ständigt människor som inte ”tror” på ADHD, som om det är tandfen. De borde leva det under en dag för att se hur det är. Franförallt de vuxna med ADHD som istället ”självmedicinerar” med tobak, alkohol, sex eller söker andra kickar – de skulle må mycket bättre att lära sig mer. Det påverkade min mans hälsa rejält att ha obehandlad ADHD. Han brukade bli så utmattad att han nätt och jämt kom igenom varje dag. Att hantera den stress det innebar att  försöka fungera ”normalt” på jobbet genom att dricka mängder med kaffe och socker för att hålla ångan uppe. Medicinen hjälper honom att fungera bättre, hushålla med sin energi och arbeta mer effektivt så att han inte ständigt är utmattad. Han får dessutom också bättre sömn.

  • Att jag som lärare visste så otroligt lite!

Människor går igenom så mycket onödig smärta. Att gå i pension nu skrämmer mig – jag har inte mitt kontor och mina medarbetare att fly till, och han kommer att vara runt mig 24-7 och störa ordningen. Kunskap ger mig hopp, dock. Jag ser obehandlad ADHD hos så många av mina kompisar, jag tycker att vi behöver en allvarlig nationell informationsinsats.

  • Att många skilsmässor sker på grund av detta ”hemliga” tillstånd

Vi var nära att avsluta vår relation ett flertal gånger innan min partner fick diagnosen. Nu försöker vi möte våra problem med lite humor istället och det finns mycket mer förståelse.

  • Att ADHD var så mycket mer än att inte kunna sitta stilla i en stol

Så lite jag förstod att just det verkligen var hans minsta problem!

  • Att så mycket smärta kom från att jag trodde att hans hjärna fungerade i huvudsak som min

Det betydde att jag såg hans handlingar genom min referensram. Åh så fel det blev.

  • Att min frus föräldrar hade känt till ADHD

Hon och hennes syskon har stora känslomässiga ärr från barndomen på grund av sin fars allvarliga och obehandlade ADHD. Det ledde till hans alkoholism såväl som misshandel av både fru och barn. Ett sorgligt ”arv” som antagligen går tillbaka i generationer.

  • Att vi haft kunskap om ADHD innan vi gifte oss

Hade vi vetat det vi vet idag hade vi kunna ha satt upp strategier för att klara oss igenom de utmaningar vi ställdes inför. Jag förstod inte varför han inte klarade av att vara man och sedan även pappa medan han också hade ett jobb att sköta. Flera människor behöver förstå att ADHD har stor inverkan på relationer och att deras ”problem” inte är unika för dem: de är faktiskt symptom på ADHD.

  • Om vi känt till ADHD för vuxna tidigare hade vi inte blivit så känslomässigt skadade som vi blev

Idag förstår jag inte hur jag överhuvudtaget kunde stå ut med några av de mest utmanande aspekterna av hans obehandlade ADHD. Hur lyckades han stå ut själv? Han misslyckades ständigt i sina försök att hantera de mest grundläggande sakerna i sitt vardagsliv. Han fick se hur jag började misstro honom om det mesta och han såg smärtan som han orsakade familjen han älskade. Han var totalt maktlös att stoppa sitt beteende.

  • Att jag hade vetat allt detta för tjugo år sedan

I de mörkaste stunderna såg jag fram emot att vara död och skulle inte ha velat återuppleva de här åren även om de var de enda åren som erbjöds om jag fick ett nytt liv.

  • Jag hade vetat exakt vad min fru menade…

… när hon före vårt äktenskap sa: ”Jag kommer göra dig tokig, jag vill bara att du ska veta det på förhand. ”

  • Att jag vetat allt!

Jag önskar att han fått sin diagnos redan i barndomen. Utan behandling och hjälp att förstå omvärlden, och ingen som förklarar varför saker blir så oproportionerligt stora och fel, bygger egot upp ett enormt självförsvar. Som vuxna går de sedan runt med en skyddsrustning och känner att alla runt omkring bär skulden för allt dåligt. 

  • Att det inte gått 30 år innan vi fick reda på

… för sent vad det var som gjorde våra liv så eländigt och olyckligt. Vilket hemskt slöseri. Vi utvecklade hemska vanor i hur vi behandlade varandra. Och effekten på våra barn. Suck…

  • Att jag vetat så mycket mer om ADHD när jag träffade min partner

Det skulle ha räddat mig år av smärta och lidande, att känna att han inte brydde sig om mig och tro att han medvetet gjorde saker för att få mig att må dåligt. Jag blev så deprimerad att jag inte kunde se klart.

  • Jag är glad att det äntligen finns ett namn för dessa beteenden

Jag är glad att det finns stödgrupper för att dela med sig av vad som har fungerat och inte fungerat. Att ha några att få dela sina tankar och upplevelser med. Få bekräftat att jag inte är sjuk eller tokig. Med mer medvetenhet kommer större acceptans och jag hoppas att samhället kommer att öppna upp mer för att se vad dessa typiska beteenden kan bero på. Om människor skulle söka hjälp istället för att gömma sig bakom sina egna uppbyggda försvarssystem skulle den okända diagnosen vuxen-ADHD inte förstöra så många relationer.

Vad har du själv upplevt på grund av den stora okunskapen kring vuxen-ADHD? Dela gärna med dig i kommentarerna här nedanför för att sprida kunskap och hjälpa andra att förstå.

Det automatiska nej:et

Gina´s blogg

”Det automatiska nej:et” är ett fenomen som jag observerat under en längre tid hos vuxna med ADHD. Jag har nog till och med myntat själva begreppet och skrev om det redan 2014 i en artikel. För den oinvigda kan ”det automatiska nej:et” se ut som negativitet eller trots, men oftast ligger det någonting annat under. Det har jag lärt mig dels genom att jag professionellt har specialiserat mig på ADHD för vuxna men också genom att ha observerat det hemma och på nära håll. Jag har förstås sett ”det automatiska ja:et också”, mer om det lite längre fram.

Den professionella förklaringen
Man kan klassa ”det automatiska nej:et” som en dålig copingstrategi, ett dåligt sätt att hantera en utmaning. När människor växer med obehandlad ADHD och inte har lärt sig att hantera diagnosen tenderar de att komma på olika egna sätt att hantera sina utmaningar. Vissa bra, vissa kontraproduktiva och en del rent av destruktiva lösningar. En del av de dåliga copingstrategierna är helt enkelt desperata försök att klara sig genom dagen – utan att egentligen förstå sina utmaningar.

I terapi för vuxna med ADHD borde man titta lite närmare på dessa kontraproduktiva copingstrategier och försöka hitta mer produktiva strategier för att klara sina utmaningar.
Min man brukade vara mästare på ”det automatiska nej:et”. När han diagnosticerades för ADHD (1999) började jag förstå hur han utvecklat detta som för honom blivit en vana. Jag intervjuade honom för några år sedan för en artikel i en tidning om hans bästa tips för att bromsa sin egen ADHD-berg-och dalbana. Då frågade jag honom om ”det automatiska nej:et”.

Den personliga förklaringen
– Det var helt enkelt så att jag rutinmässigt sa nej på allt som min fru föreslog , vare sig det var en utflykt eller ett annat sätt att göra saker hemma. Jag vet egentligen inte varför, eftersom jag inte var direkt emot hennes de flesta av hennes förslag egentligen.
När jag tänker tillbaka på det misstänker jag att jag sa nej reflexmässingt, bara för att slippa lägga en sak till i högen med saker jag skulle tänka på eller komma ihåg – vilket skulle kunna leda till ännu ett misslyckande. Man blir så van att falla platt när man provar nya saker att man undviker att prova dem. – Jag tyckte att det var lättare att säga nej och titta på Star Trek istället!

Nuförtiden har jag lärt mig att försöka lyssna med ett öppet sinne innan jag förkastar en idé. Vi har nu ett speciellt sätt för oss och det är när Gina föreslår något och jag säger ”Nej” så upprepar hon sitt förslag. Jag säjer ”Nej” igen. Hon försöker en gång till och jag säger ofta ”OK” till slut.

Det hjälper mig att göra så eftersom det ger mig tid att få ut de automatiska nej:erna från mitt system. Det gör att jag kan bedöma hur jag faktiskt känner för idén. Det händer till och med att jag nu kan svara ”låt mig tänka på det” eller ”jag skulle säga ja, men” istället för det automatiska nej:et.

Den andra sidan av myntet, ”det automatiska ja:et”
En vän till mig som diagnosticerades med ADHD i trettioårsåldern brottades länge med det motsatta problemet; ”det automatiska ja:et”. Eller rättare sagt, det ser ut som det motsatta problemet. Det är egentligen bara en annan sida av samma mynt. Det känns lättare att ge ett positivt svar än att tänka igenom det – och riskera att det blir fel. När hon fick frågor om att hjälpa till med ideellt arbete eller sitta barnvakt till sina systers barn hade hon svårt att säga nej.

Hon kallade sig själv för en ”peoplepleaser”, dvs att hon ville vara snäll och vara alla till lags. Men om man gör det så enkelt så missar man grundorsaken. ADHD:n gör att hon har svårt att skilja mellan uppgifter hon kan ta sig an och de som hon inte kan eller vill. Ytterligare ett problem var att hon kände sig tvungen att svara direkt. Detta gjorde att hon tog på sig för mycket och därmed gjorde både andra och sig själv besviken.
Jag föreslog att hon skulle öva på att säga ”Låt mig tänka på det” eller ”Jag återkommer till dig”. Jag föreslog att hon också kunde säga: ”Kan du fråga mig med ett sms eller e-mail? Då kan jag tänka igenom det och återkomma till dig.” Det går mycket lättare för henne att göra det nu när hon tagit medicin i några år.

Att hitta den gyllene medelvägen
De flesta människor, speciellt de med ADHD, strävar efter att hitta den gyllene medelvägen i de flesta frågor. För de med ADHD som lider av det som blivit resultatet av dåliga copingstrategier börjar lösningen till medelvägen genom att försöka undersöka varför de automatiskt svarar ja eller nej.

// Fritt översatt från Gina Pera´s blogg

Kämpar du med ADHD och de automatiska svaren? Vad är din strategi? dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet här nedanför.

Hur vet man om ADHD-medicinen fungerar?

Gina´s blogg, Medicinering

”Att inte ta ut soporna” finns inte med på listan över symptom på ADHD. Men det är ändå ett vanligt klagomål från partners till vuxna med ADHD. Så var det i alla fall för mig. För tjugo år sedan, var min man en av dessa människor som inte kunde ta ut soporna utan en massa tjat och ett senare som blev till aldrig. Jag gjorde nästan alla hushållsuppgifter. Varför kunde han inte göra en enda sak utan att jag var på honom? Det var först senare som jag fick höra av hans mamma: ”Han brukade kalla mig Drottningen av sopor bara för att jag bad honom tömma papperskorgen.”

Nuförtiden gör det honom faktiskt lycklig att ta ut soporna och till och med och lämna saker till återvinningen. Tidigare gick han alltid igång och arbetade sig upp i försvarsställning som en krigare och använde allsköns ursäkter för att slippa göra det. Han till och med beskyllde mig för att vara pedant. Men detta är faktiskt ett av medicinens mirakel. Tillsammans med lite attitydförändringar. Och min förflyttning av gränser…

Jag blev påmind om hans stora förändring häromdagen när jag pratade en vän som har ADHD. Vi pratade om vikten av att fastställa specifika mål innan man börjar ta medicin. Hur vet man annars om den fungerar?

Min vän instämde: ”Den första stora förändringen jag upptäckte var att istället för att tänka på hur mycket jag hatade att ta ut soppåsen och gå till återvinningen var att jag helt plötsligt bara gjorde det.”

Man kan inte bara sitta och fråga sig själv om man ”känner att det fungerar.” Naturligtvis beskriver vissa människor att känna en ”kognitiv dimma lyft” eller mer konsekvent energi. En del gillar inte den snabba känslan och det skapar inte nödvändigtvis en bättre funktionalitet. Men innan man startar behandlingen, fanns det några mål som skulle uppnås?

Mer pålitligt är att samla in fakta och sätta upp några subjektiva mål som hjälper till att optimera medicinering och dosering för att själ avgöra om medicinen hjälper.

Till exempel:

  • Hur lång tid tar det innan jag är redo för att gå till jobbet på morgonen?
  • Får jag med mig alla saker jag behöver när jag går hemifrån?
  • Hur många dagar tar det innan jag lagt in den rena tvätten på sina platser?
  • Om jag går runt i hemmet och tittar, hur många saker har jag på gång som är halvgjorda?
  • Hur många mail har jag i min inkorg som jag har jag läst flera gånger men inte åtgärdat/svarat?
  • Vet jag när jag är klar med en uppgift?
  • Hur mycket tankar ägnar jag åt att tänka på hur jobbigt det är att göra enkla saker?

Hur har ni gjort för att prova ut rätt medicin och rätt dos för att se vad som fungerar? Dela gärna med er av era upplevelser här nedan.