Jag önskar att jag vetat tidgare…

Gina´s blogg, Relationer, Surveys

”Jag önskar att jag tidigare hade känt till ADHD för vuxna”. Det svaret lämnade genomgående av de som svarade i en ADHD-partnerundersökning som gjordes 1994.

Forskningen gjordes som research och underlag till en bok. Även nu, snart 3 decennier efter att ADHD för vuxna förklarades som en medicinsk diagnos (1994), finns okunnigheten kvar. Det betyder troligen att miljontals människor lider, helt isolerat från både kunskap och hjälp. 

I det här inlägget beskriver partners till vuxna med ADHD kostnaden för den okunnigheten. Du kanske tycker att det här inlägget är smärtsamt, men det går inte att dela den här informationen på ett smidigt sätt.  Att veta att det här inlägget är smärtsamt och kan öppna gamla sår måste därför ha ett högre syfte. Anledningen är att validering (bekräftelse) är en stor del av läkningsprocessen.

Att förneka och driva tillbaka känslor är aldrig bra och förlänger och förstärker bara känslan av elände och isolering. När vi äntligen får en bekräftelse av den verklighet som vi så länge förnekat, börjar vi kunna klara av att hantera den på ett bättre sätt. Om du är över valideringsstadiet och inte behöver smärtsamma påminnelser, hoppa bara över det här inlägget.

Här kommer en sammanfattning på några av de  svar som respondenterna i ADHD-partnerundersökningen svarade på frågan: ”Vad önskar du att du vetat om ADHD tidigare?”

  • Vad ADHD är och hur det påverkade mig

Han verkar kunna leva med det ganska bra, förutom det faktum att han aldrig lyckats med att ha en långvarig relation. Jag antar att han aldrig lärde sig vad problemet var eftersom det alltid fanns en rad nya flickvänner på rad. Han är väldigt snygg och charmig. I början.

  • Att det finns en neurologisk förklaring

Jag skulle inte ha tagit allt så personligt – och han skulle inte ha känt sig sig som en idiot. Vuxna med obehandlad ADHD kommer med allsköns ursäkter för sitt beteende och skyller allt på andra. I längden verkar det urholka självförtroendet och förstör de relationer de värdesätter mest. Min man trodde i flera år – och gör fortfarande i viss utsträckning – att jag var orsaken till all hans olycka. Naturligtvis fanns det också inslag av självmedicinering i form av diet coke, alkohol, shopping och smärtstillande medel. I åratal tålde jag hans ”slumpmässiga” beteende, men det som till äntligen kastade mig över kanten var hans humörsvängningar och verbala övergrepp.

  • Att ADHD har påverkat allt så mycket

Jag har alltid misstänkt att något var fel. Men eftersom han kan hålla sig cool runt alla människor utanför hemmet var det jag som såg instabil ut. Det var jag inte. Jag var överväldigad.

  • Att inte lita på min mans mamma, psykologen

Hennes gyllene pojke hade inga problem; Han var ju begåvad! Nu kämpar jag verkligen med ilska över hur länge han förblev odiagnosticerad. Hennes blinda medberoende hjälpte ingen av oss, minst av allt hennes son och hennes barnbarn.

  • Att inte avfärda ADHD som ”månadens sjukdom”

Jag ser nu tydligare ADHD bland vänner, familj och kollegor och har en större förståelse för hur detta påverkar all familjedynamik. Även samhället i stort, på arbetsplatser, i politiken och i affärslivet på högsta nivå. Större medvetenhet kommer att få fler vuxna med ADHD att komma ”ut ur garderoben”. Låt oss diskutera detta öppet utan förlöjligande, utstötning, stigmatiserande eller rädsla från ”utbildade” människor som inte har en aning. Och få inte igång mig med terapeuter inom vården som knyter alla symtom till barndomen. Prata om clueless! 

  • Att läkemedel kan öka kreativiteten och inte minska den

Med behandlingen har min man blivit mer kapabel att ta itu med vardagen, saker blir gjorda och uppmärksamheten har ökat. Medicineringen har stöttat, inte minskat, den ovanliga och kreativa sidan av hans hjärna som jag var så attraherad av från början. 

  • Denna kunskap skulle ha hjälpt våra nu vuxna barns förhållande till sin far

Om våra barn hade vetat om min mans ADHD när de var yngre hade det kunnat förhindra många bråk kring hans irritabilitet, dåliga tidsbedömning och obefintliga planeringsförmåga. Det är svårt för barn att inte associera dessa beteenden som brist på kärlek, vilket skapat svårigheter för dem senare i livet. Om vi ​​hade vetat kunde vi alla ha hjälpt honom att få hjälp och mina barn skulle ha lärt sig mer om kärlek och familj. 

  • Hur fulla av nonsens anti-medicineringsivrarna är

Jag brukade tro att de hade en poäng. Nu tror jag att de flesta av dem har stora mentala problem själva. Jag vill att människor som har ADHD ska förstå hur mycket bättre saker kommer att bli för dem och deras nära och kära om de bara söker hjälp och ärligt hanterar sina utmaningar. När jag nu fått upp ögonen för det här ser jag ofta hur odiagnosticerad och obehandlad psykisk sjukdom orsakar människan så mycket onödiga problem, sorg och smärta. Jag tror att vissa människor skulle erkänna att de har problem men är rädda att söka hjälp pga läkemedelshysteri. Jag ser att dessa människor kastar bort så mycket potential på grund av sin ogrundade rädsla.

  • Att ADHD kan påverka vårt sexliv …

… som det har gjort för så många partners i gruppen. Att han skulle förlora intresset för sex som resten av hans ”hobbyer”. Vilken besvikelse.

  • Hur illa allmänhetens medvetenhet om ADHD är 

Spciellt de som driver frågan om hur hemskt det är att ge människor ADHD-medicin och som påstår att det är omvärlden det är fel på. Min partner och jag möter ständigt människor som inte ”tror” på ADHD, som om det är tandfen. De borde leva det under en dag för att se hur det är. Franförallt de vuxna med ADHD som istället ”självmedicinerar” med tobak, alkohol, sex eller söker andra kickar – de skulle må mycket bättre att lära sig mer. Det påverkade min mans hälsa rejält att ha obehandlad ADHD. Han brukade bli så utmattad att han nätt och jämt kom igenom varje dag. Att hantera den stress det innebar att  försöka fungera ”normalt” på jobbet genom att dricka mängder med kaffe och socker för att hålla ångan uppe. Medicinen hjälper honom att fungera bättre, hushålla med sin energi och arbeta mer effektivt så att han inte ständigt är utmattad. Han får dessutom också bättre sömn.

  • Att jag som lärare visste så otroligt lite!

Människor går igenom så mycket onödig smärta. Att gå i pension nu skrämmer mig – jag har inte mitt kontor och mina medarbetare att fly till, och han kommer att vara runt mig 24-7 och störa ordningen. Kunskap ger mig hopp, dock. Jag ser obehandlad ADHD hos så många av mina kompisar, jag tycker att vi behöver en allvarlig nationell informationsinsats.

  • Att många skilsmässor sker på grund av detta ”hemliga” tillstånd

Vi var nära att avsluta vår relation ett flertal gånger innan min partner fick diagnosen. Nu försöker vi möte våra problem med lite humor istället och det finns mycket mer förståelse.

  • Att ADHD var så mycket mer än att inte kunna sitta stilla i en stol

Så lite jag förstod att just det verkligen var hans minsta problem!

  • Att så mycket smärta kom från att jag trodde att hans hjärna fungerade i huvudsak som min

Det betydde att jag såg hans handlingar genom min referensram. Åh så fel det blev.

  • Att min frus föräldrar hade känt till ADHD

Hon och hennes syskon har stora känslomässiga ärr från barndomen på grund av sin fars allvarliga och obehandlade ADHD. Det ledde till hans alkoholism såväl som misshandel av både fru och barn. Ett sorgligt ”arv” som antagligen går tillbaka i generationer.

  • Att vi haft kunskap om ADHD innan vi gifte oss

Hade vi vetat det vi vet idag hade vi kunna ha satt upp strategier för att klara oss igenom de utmaningar vi ställdes inför. Jag förstod inte varför han inte klarade av att vara man och sedan även pappa medan han också hade ett jobb att sköta. Flera människor behöver förstå att ADHD har stor inverkan på relationer och att deras ”problem” inte är unika för dem: de är faktiskt symptom på ADHD.

  • Om vi känt till ADHD för vuxna tidigare hade vi inte blivit så känslomässigt skadade som vi blev

Idag förstår jag inte hur jag överhuvudtaget kunde stå ut med några av de mest utmanande aspekterna av hans obehandlade ADHD. Hur lyckades han stå ut själv? Han misslyckades ständigt i sina försök att hantera de mest grundläggande sakerna i sitt vardagsliv. Han fick se hur jag började misstro honom om det mesta och han såg smärtan som han orsakade familjen han älskade. Han var totalt maktlös att stoppa sitt beteende.

  • Att jag hade vetat allt detta för tjugo år sedan

I de mörkaste stunderna såg jag fram emot att vara död och skulle inte ha velat återuppleva de här åren även om de var de enda åren som erbjöds om jag fick ett nytt liv.

  • Jag hade vetat exakt vad min fru menade…

… när hon före vårt äktenskap sa: ”Jag kommer göra dig tokig, jag vill bara att du ska veta det på förhand. ”

  • Att jag vetat allt!

Jag önskar att han fått sin diagnos redan i barndomen. Utan behandling och hjälp att förstå omvärlden, och ingen som förklarar varför saker blir så oproportionerligt stora och fel, bygger egot upp ett enormt självförsvar. Som vuxna går de sedan runt med en skyddsrustning och känner att alla runt omkring bär skulden för allt dåligt. 

  • Att det inte gått 30 år innan vi fick reda på

… för sent vad det var som gjorde våra liv så eländigt och olyckligt. Vilket hemskt slöseri. Vi utvecklade hemska vanor i hur vi behandlade varandra. Och effekten på våra barn. Suck…

  • Att jag vetat så mycket mer om ADHD när jag träffade min partner

Det skulle ha räddat mig år av smärta och lidande, att känna att han inte brydde sig om mig och tro att han medvetet gjorde saker för att få mig att må dåligt. Jag blev så deprimerad att jag inte kunde se klart.

  • Jag är glad att det äntligen finns ett namn för dessa beteenden

Jag är glad att det finns stödgrupper för att dela med sig av vad som har fungerat och inte fungerat. Att ha några att få dela sina tankar och upplevelser med. Få bekräftat att jag inte är sjuk eller tokig. Med mer medvetenhet kommer större acceptans och jag hoppas att samhället kommer att öppna upp mer för att se vad dessa typiska beteenden kan bero på. Om människor skulle söka hjälp istället för att gömma sig bakom sina egna uppbyggda försvarssystem skulle den okända diagnosen vuxen-ADHD inte förstöra så många relationer.

Vad har du själv upplevt på grund av den stora okunskapen kring vuxen-ADHD? Dela gärna med dig i kommentarerna här nedanför för att sprida kunskap och hjälpa andra att förstå.

3 tankar kring ”Jag önskar att jag vetat tidgare…”

  1. Jag fick diagnos för ett år sedan. Jag kan idag se hur min ADHD sakta men säkert förstört stora delar av mitt förhållande till min fru och mina barn. En pappa och man som försvann in i sin comfortzone så fort det blev jobbigt. Använt datorspelande som ett sätt att hantera eller fly från allt jobbigt och stressigt. 13 år av förhållande innan jag tog tag i saken och begärde en utredning. Min impulsivitet som ständigt skapat problem och där jag sökte nya kickar och bekräftande har skadat så mycket.
    Jag har sett på hur min fru tagit avstånd sakta men säkert för att överleva min irritation, impulsivitet, att jag konstant glömde viktiga datum och tider m.m.
    När jag väl fick diagnos så har jag delat in det i fyra stadier. 1. Jaja då vet jag business as usual 2. När livet slog till med stor kraft och hur allt detta påverkat mitt liv i 47år. En stor sorg, skuldkänslor och nätter där jag funderat. Hur det skadat vårat förhållande. Hade då inte påbörjat medicinering när detta slog till. Fick det en månad senare. 3. När jag insåg att ja jag kan inte ändra historien men ta lärdom så kom fas 3. Att lista ut, vad är ADHD och vad är jag? Om vissa aspekter bara var jag eller om det var ren ADHD. Har listat ut en del men inte allt. 4. När jag tillslut med mycket fakta, läsning och föreläsningar börjat komma underfund med vilka är mina största svårigheter. Idag vet jag. Impulskontrollen, bristen av den, är och har varit mitt allra största problem i relationer. Agera och tänka sen, otrohet och kickarna det gav där jag kände bekräftelse i många tidigare relationer, när jag planerat och det inte blivit som jag vill osv.

    Så här är jag ett år senare. Känner mig trasig, ihopsatt och isärplockad fem tusen gånger. Men nu när jag nått botten, möjlig skilsmässa på gång, inte har något annat val än att hitta verktyg för att hantera allt även med medicin. Impulsiviteten, framför allt i jobbiga situationer, är som en orkan med styrka fem som inte går att stoppa. Medicinen hjälper mycket. Men när det blir för mycket så
    finns det inte en medicin i världen som kan stoppa orkanen. Jag är ledsen gråter och vill göra allt i min makt för hitta rätt verktyg för att rädda min familj, fru och mig själv. Det räcker nu och det är dags att göra en rejäl förändring.

    1. Pancho,
      Jag förstår att du går igenom en riktigt tuff period i livet nu, det är många som fått sina insikter lite för sent i livet om hur mycket ADHD:n påverkat de nära relationerna. Skuld, skam och sorg är vanliga känslor när man ser vad man har, eller är på väg, att förlora. Jag håller tummarna för dig och för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra igen, det kommer inte vara enkelt, men det går.
      // Cat

Lämna ett svar